Thomas av Aquino 1225-1274

Biografi
Italiensk teolog och filosof. Föddes troligen 1225 på slottet Rocca Secca nära Neapel som yngste sonen i en adlig familj. Som femåring övertog benediktinmunkarna på klostret Monte Cassino Thomas uppfostran, men år 1239 återvände han hem, efter att munkarna hade fördrivits från klostret p.g.a. en strid mellan Fredrik II och påven Gregorius IX. Som femtonåring sändes han till universitetet i Neapel och började studera vid den filosofiska fakulteten. Där kom han i kontakt med några dominikaner och på våren 1244 inträdde han i dominikanerorden. Mellan 1245 och 1252 studerade han filosofi och teologi i Paris och Köln, bl.a. under Albertus Magnus, varpå han erhöll graden baccalaureus, docent i exegetik och dogmatik. 1252 till 1259 undervisade han i teologi i Paris, där han 1256 blev magister in sacra theologia (dvs. motsvarande professor). De följande nio åren tillbringade Thomas i Italien vid påvarnas hov och undervisade vid dominikanska skolor. 1269-1272 befann han sig i Paris och sina sista två år i Neapel. Thomas dog 1274 på väg till konciliet i Lyon. 1323 blev han helgonförklarad, 1567 förklarad som kyrkofader och 1880 gjordes han till skyddshelgon för högre katolska läroanstalter. Thomas efterlämnade en stor mängd skrifter. De flesta behandlar teologiska ämnen, men det finns även en del mer filosofiska skrifter, t.ex. kommentarer till Aristoteles verk, vilka troligen tillkom omkring 1270 och De aeternitate mundi (Om världens evighet). Summa contra gentiles (Handbok mot hedningar) tillkom 1264 och Summa theologiae (Handbok i teologi) avslutades aldrig.

Inledning
Thomas filosofi brukar ofta ses som ett försök att sammanföra Aristoteles filosofi med kristendomen och kristen teologi.

Kunskapsteori
Frågan om förhållandet mellan tro och vetande och mellan uppenbarad religion och förnuftet är viktig för Thomas. Det finns enligt honom tre typer av sanningar. 1. Sanningar som kan nås genom användandet av förnuftet, men som inte är kända genom uppenbarelsen. De flesta vardagliga sanningar är av detta slag. 2. Sanningar som är kända enbart genom uppenbarelsen och som man inte kan nå kunskap om genom förnuftet. Att Gud är treenig är ett exempel på denna typ av sanningar. 3. Sanningar som är kända genom uppenbarelsen, men som också kan nås genom förnuftet. Att Gud existerar är ett exempel på denna typ av sanningar.

Gudsbevis
Thomas menar att man kan bevisa att Gud existerar, även om vi inte till fullo kan förstå Guds väsen och även om det finns sanningar om Gud som vi endast känner till genom uppenbarelsen, (t.ex. att Gud är treenig). Thomas talar om fem vägar eller bevis för Guds existens.

Den första vägen utgår från rörelsen. Vi vet att det finns rörelse i världen, eftersom vi kan iakttaga rörelse med hjälp av våra sinnen. Men allt som är i rörelse måste vara satt i rörelse av någonting annat. Om det som sätter i rörelse också är i rörelse, måste det i sin tur vara satt i rörelse av någonting annat och detta ytterligare av någonting annat osv. Thomas menar att en oändlig regress hotar och att vi därför måste anta någonting som inte sätts i rörelse av någonting annat, vi måste anta en förste rörare och denne förste rörare är Gud.

Den andra vägen utgår från verkande orsaker och är också en form av regress-argument. Med hjälp av våra sinnen kan vi iakttaga en räcka av verkande orsaker. Men det finns ingenting som är verkande orsak till sig självt och det är inte möjligt att räckan av verkande orsaker fortsätter i det oändliga. Vi måste därför anta en första verkande orsak och denna första verkande orsak är Gud.

Den tredje vägen utgår från skillnaden mellan det möjliga och det nödvändiga. Det finns, enligt Thomas, några ting som har möjlighet både att existera och att inte existera och det är otänkbart att dessa ting alltid skulle existera, eftersom det som har möjlighet att inte existera någon gång inte finns till. Om allting hade möjlighet att inte existera, skulle någon gång ha funnits en tid då ingenting fanns till. Men om detta är sant, skulle inte heller nu finnas någonting, eftersom det som inte existerar inte blir till på annat sätt än genom något som redan existerar. Om det alltså inte fanns något som existerade, så skulle det vara omöjligt att något började existera, och på så sätt skulle inte heller nu någonting finnas till, vilket uppenbarligen är falskt. Alltså måste vi anta existensen av något nödvändigt i verkligheten. Om allt nödvändigt gäller att det antingen har eller inte har orsaken till sin nödvändighet i något annat. Men det är inte möjligt att fortgå i det oändliga i räckan av nödvändiga ting som har en orsak till sin nödvändighet. Vi måste därför anta något i sig nödvändigt, som inte har en orsak till sin nödvändighet i något annat, men är orsak till andra tings nödvändighet. Detta kallar alla Gud.

Den fjärde vägen utgår från de grader av fullkomlighet som finns i tingen. Det existerar, enligt Thomas, något som i högsta grad är sant, gott och ädelt och som har den högsta graden av vara. Det som har den högsta graden av någonting av ett visst slag är orsak till allt av samma slag. Alltså finns det något som är orsak till alla andra tings vara och godhet och fullkomlighet och detta är Gud.

Den femte vägen utgår från världsordningen. Vi kan se att naturen är ändamålsenlig. Men naturen i sig har ingen kunskap och kan inte sträva mot några mål. Alltså måste naturen vara styrd av någon som har kunskap och intelligens. Det finns ett intelligent väsen som inriktar alla naturliga ting mot ett mål och detta kallar vi Gud.

Guds existens och essens
Vi kan alltså bevisa Guds existens enligt Thomas och även om vi aldrig till fullo kan begripa Guds väsen, så kan vi tack vara uppenbarelsen och förnuftet säga en hel del om Gud. Gud är detsamma som Hans essens, Han är vadhelst som prediceras om Honom. Gud är sin egen existens, Hans essens är Hans existens. Vi kan tillskriva Gud enkelhet, perfektion, godhet, oändlighet, närvaro i alla ting, oföränderlighet, evighet och enhet. I Gud finns kunskap, intellekt och vilja, sanning, liv och kärlek, rättvisa, barmhärtighet, försyn och salighet. Gud är omnipotent och allsmäktig och kan göra alla ting som är möjliga.

Människan
Människan består enligt Thomas av en andlig och en kroppslig substans, av kropp och själ. I de andliga substanserna finns tre ting: essens, förmågor och operationer (verksamheter, funktioner). Själen är någonting okroppsligt och subsisterande och är inte sammansatt av form och materia. Själen är kroppens form, dvs. den är förenad med kroppen som dess form. En och samma själ kan inte tillhöra flera individer och en och samma kropp rymmer inte fler än en själ. Själen är i hela kroppen och i varje del av den.

Även om människan bara har en själ, så har själen flera delar eller förmågor och operationer. Själen har bl.a. en vegetativ, en förnimmande och en intellektuell del. Den vegetativa och den förnimmande delen tillhör sammanslagningen av kropp och själ och överlever inte kroppens död. Den intellektuella delen däremot tillhör enbart själen och dess förmågor kvarstår efter kroppens förintelse. Operationerna hos den intellektuella delen av själen utförs inte av något organ. I människan är de vegetativa, de förnimmande och de intellektuella förmågorna förmågor hos en och samma själ. Den intellektuella delen av själen innehåller i stort sett den förnimmande delen, vilken i sin tur innehåller den vegetativa delen. Thomas jämför detta med släkten av figurer där ett släkte innehåller ett annat.

Det finns fem släkten av förmågor hos själen: de vegetativa förmågorna, de förnimmande förmågorna, de begärande förmågorna, rörelseförmågan och de intellektuella förmågorna.

Den vegetativa delens objekt är den kropp med vilken själen är förenad. Den förnimmande delens objekt är varje förnimbar kropp, inte enbart den kropp med vilken själen är förenad. Den intellektuella delens objekt är inte bara de förnimbara kropparna utan universellt allt vara.

Den vegetativa delen av själen har tre förmågor: den nutritiva, den utökande (växande) och den generativa (fortplantande) förmågan. Till den förnimmande delen av själen hör de yttre sinnena: syn, hörsel, lukt, känsel och smak och de inre sinnena: det allmänna eller gemensamma sinnet (common sense), föreställningsförmågan (fantasin), den estimativa förmågan och vissa minnesfunktioner.

Intellektet är en förmåga hos själen. I den nutritiva delen av själen är allt aktivt, i den förnimmande delen är allt passivt, men i den intellektuella delen finns det både något passivt och något aktivt. Först förstår vi endast potentiellt, sedan förstår vi aktuellt. Det intellektuella minnet är i den intellektuella delen av själen och är inte skild från intellektet. Inte heller förnuftet och intellektet är skilda förmågor. Vi förstår och resonerar med samma förmåga. Det högre och det lägre förnuftet är inte två olika förmågor hos själen, men de är olika delar av förnuftet. Det högre är riktat mot eviga ting, det lägre mot temporala ting. Intelligens är inte en annan förmåga än intellektet. ”Intelligens” betecknar intellektets akt, vilken är att förstå. Det spekulativa och det praktiska intellektet är inte skilda förmågor. De skiljer sig åt i fråga om ändamål. Det spekulativa intellektet är inriktat på sanning, det praktiska på handling.

Begäret eller aptiten är en förmåga hos själen. Det är en passiv förmåga som naturligt sätts i rörelse av det ting som förstås eller uppfattas. Det intellektuella begäret är skilt från det förnimmande begäret, eftersom det som uppfattas av intellektet är generiskt skilt från det som uppfattas av sinnena. ”Sensualitet” är namnet på det förnimmande begäret och kan definieras som begäret efter de ting som tillhör kroppen. Detta begär är en generisk förmåga, men det är indelat i två förmågor, som är arter av det förnimmande begäret. Den ena är den förmåga genom vilken själen söker vad som är nyttigt, enligt sinnena, och flyr vad som är skadligt. Den andra är den förmåga genom vilken ett djur motstår attacker som hindrar det nyttiga och orsakar skada. Mat och sex är begärliga ting. De begärande förmågorna lyder förnuftet och viljan (till en viss grad).

Viljan är det intellektuella begäret. Som agent rör viljan alla själens förmågor till deras respektive akter, utom förmågorna hos den vegetativa delen av själen som inte står under viljans kontroll. Viljan begär inte allt vad den begär av nödvändighet, men lycka begär den av nödvändighet.

Människan har en fri vilja eftersom hon kan handla efter förnuftiga överväganden. Den fria viljan är en förmåga, en förmåga att välja och eftersom det tillhör samma förmåga att vilja och att välja, så är den fria viljan samma förmåga som viljan eller det intellektuella begäret.

Etik
Vi skall här se närmare på fyra centrala teman i Thomas moralfilosofi: hans uppfattning om lyckan, hans syn på dygderna, hans tankar om godheten och ondskan hos yttre och inre handlingar och hans idéer om lagens natur, innehåll och funktion.

Enligt Thomas gör människan allting för att förverkliga något ändamål, dvs. alla handlingar syftar till att uppnå något. Viljans objekt är målet och det goda. Men olika handlingar kan syfta till att uppnå olika ändamål. Det finns emellertid ett yttersta ändamål vilket alla strävar efter, ett ändamål som viljan begär av nödvändighet. Detta yttersta ändamål och högsta goda är lyckan.

Lyckan är människans sanna goda och den tillhör själen, men det som konstituerar lyckan är någonting utanför själen. Människans lycka är någonting som är skapat och existerar i honom, därför är den en operation. Perfekt lycka kan människan endast uppnå i kommande liv, inte i det här livet. Perfekt lycka består nämligen i kunskap om Gud, ett skådande av den gudomliga essensen, vilken är en form av kontemplation och akt av intellektet. Människan kan emellertid uppnå en form av ofullständig lycka i detta liv. Denna ofullständiga lycka består i en operation av det praktiska intellektet som styr våra handlingar och passioner och är en belöning för dygdernas arbete. I en viss mening krävs också njutning, glädje, klarsynthet (vision), fattningsförmåga (förstånd), viljans rättskaffenhet, kroppen och kroppens perfektion, yttre nyttigheter och vänners kamratskap, för att förverkliga det vi alla av nödvändighet strävar efter.

För att uppnå lyckan är det viktigt att odla dygderna. En dygd är en god kvalitet eller vana hos medvetandet, med vars hjälp vi lever rättfärdigt. Ingen kan missbruka dygden, som ytterst har sitt ursprung i Gud.

Det finns enligt Thomas fyra kardinaldygder: måttfullhet, mod, rättvisa och klokhet; och tre teologiska dygder: tro, hopp och kärlek. Alla andra dygder kan reduceras till dessa. Måttfullhet, mod och rättvisa kan betraktas som moraliska dygder och klokhet som en intellektuell dygd.

Klokhetens subjekt är intellektet eller förnuftet, rättvisans subjekt viljan, begäret är måttfullhetens subjekt och argsinthetens fakultet modets subjekt. Då förnuftet styr våra handlingar eller operationer har vi rättvisa, då det styr våra passioner mod och måttfullhet. Då passionerna sporrar oss att göra något oförnuftigt krävs måttfullhet för att hålla dem i schack och då passionerna genom rädsla skrämmer oss från att följa förnuftets förmaningar behövs mod för att inte backa tillbaka.

De moraliska dygderna är beroende av varandra i den mån de är perfekta. Den som har en dygd, har alla dygder och den som saknar en dygd, saknar alla dygder. Ingen kan t.ex. vara verkligt klok utan att också vara måttfull, modig och rättvis. Och måttfullhet, mod och rättvisa kan inte finnas utan klokhet.

Kärlek förutsätter moralisk dygd. För Hela Lagen uppfylls genom kärlek. Alltså har den som verkligen älskar alla moraliska dygder. Inte heller moraliska dygder kan finnas utan kärlek vad gäller det yttersta ändamålet.

Rättvisa är den högsta moraliska dygden och vishet är den högsta intellektuella dygden. Mod står över måttfullhet och rättvisa över mod. De intellektuella dygderna är högre än de moraliska dygderna och de teologiska dygderna är högre än kardinaldygderna. Av de teologiska dygderna står kärleken över hoppet och hoppet över tron, även om tron kommer före hoppet och kärleken. Störst av allt är alltså kärleken.

Det finns både goda och onda handlingar enligt Thomas. En handling är i allmänhet god såvida den har vara, medan den saknar godhet såvida den saknar något som krävs för dess fulla vara, (och sägs således vara ond). En handlings konsekvenser gör inte en ond handling god, eller en god handling ond.

En handlings konsekvenser ökar inte dess godhet eller ondska på ett omedelbart sätt. Om konsekvenserna är förutsedda påverkar de dock handlingens godhet eller ondska. Detsamma gäller om konsekvenserna följer från handlingens natur och i majoriteten av fallen och inte endast tillfälligt. Konsekvenserna av en handling har därför moralisk signifikans enligt Thomas, men de är inte det enda som påverkar en handlings moraliska status.

Huruvida en handling är god eller ej tycks bero på fyra olika faktorer enligt Thomas. För det första vilket genus den har. För det andra vilken art den tillhör, som härleds från dess objekt. För det tredje vilka tillfälliga egenskaper handlingen har eller i vilka omständigheter den utförs. För det fjärde vilket ändamål den har. En handling kan vara god i ett avseende men sakna godhet i andra avseenden. En handling som är god i kraft av det släkte den tillhör eller de tillfälliga egenskaper den har kan t.ex. vara underordnad ett ont ändamål och tvärtom. Emellertid är en handling inte god rätt och slätt om den inte är god i alla avseenden, eftersom ondska är resultatet av varje enskild defekt, medan godheten är ett resultat av den fullständiga orsaken.

En frivillig handling består av två komponenter, en inre handling (viljans handling) och en yttre handling. Den inre handlingen är riktad mot ett ändamål, den yttre mot ett objekt.

Det finns handlingar som är indifferenta enligt sin art, t.ex. att ta upp ett strå från marken, eller att vandra på fälten. Indifferenta handlingar skall ställas i kontrast till goda handlingar, t.ex. att ge allmosor till behövande, och onda handlingar, t.ex. att stjäla.

Däremot förefaller Thomas hävda att varje enskild handling antingen är god eller ond. Om detta är en korrekt tolkning, är ingen individuell handling indifferent, enligt Thomas. Detta beror på att en (frivillig) handlings godhet, avgörs inte bara av dess objekt och art, utan också av i vilka omständigheter den utförs och vilket ändamål den har, och dessa gör att varje enskild handling är god eller ond.

Godhet och ondska rör viljan, precis som sanning och falskhet rör förnuftet.

Den inre handlingen hos viljan och den yttre handlingen är moraliskt betraktat en (och samma) handling.

Viljan är god om dess objekt och ändamålets intention är förnuftiga och om den är i överensstämmelse med den Gudomliga viljan, den eviga lagen, det Gudomliga Förnuftet.

Det finns enligt Thomas fyra olika typer av lagar: eviga, naturliga, mänskliga och gudomliga. En lag är en offentligt kungjord förnuftets förordning vars mål är det gemensamma goda, skapad av någon som har omsorg om hela samhället.

Den Gudomliga Lagen är huvudsakligen instiftad för att rikta människan mot Gud, medan den mänskliga lagen huvudsakligen är instiftad för att reglera människors förhållande till varandra.

Människor kan ha kunskap om den naturliga lagen genom sitt förnuft. Från den naturliga lagens föreskrifter, som fungerar som första principer, sluter vi oss till mer specifika eller konkreta förordningar. Dessa mer konkreta förordningar som är skapade av det mänskliga förnuftet kallas mänskliga lagar, givet att de uppfyller villkoren för att vara en lag. En gudomlig lag däremot är en lag som är given av Gud. Den gudomliga lagen är indelad i den Gamla Lagen och den Nya Lagen. Den Gamla Lagen är huvudsakligen inriktad på det världsligt goda, medan den Nya Lagen huvudsakligen är inriktad på det intelligibla, himmelskt goda. Vidare fokuserar den Gamla Lagen på yttre handlingar, medan den Nya Lagen också rör inre handlingar eller medvetandet. Slutligen motiverade den Gamla Lagen genom rädsla, medan den Nya Lagen motiverar genom kärlek.

Lagens regler rör mänskliga handlingar, som kan vara goda, onda eller indifferenta. Lagen befaller goda handlingar, förbjuder onda handlingar och tillåter indifferenta handlingar. Alla handlingar som varken är klart goda eller klart onda kan kallas indifferenta. En effekt av en lag är att göra människorna goda.

Det praktiska förnuftets första princip grundar sig på begreppet om godhet, nämligen att alla ting strävar efter det goda. Den naturliga lagens första regel är därför att man skall göra det goda och sträva efter det goda och att man skall undvika det onda. Alla andra regler (som vi kan ha kunskap om genom det naturliga förnuftet) har sin grund i denna; man bör göra allt det som det praktiska förnuftet uppfattar som människans goda och undvika allt det som det praktiska förnuftet uppfattar som ont.

Alla mänskliga lagar kan i sin tur härledas från den naturliga lagen i den mån de är rättvisa, regeln att man inte skall döda kan t.ex. härledas från principen att man inte bör skada någon människa.

Förutom att en mänsklig lag bör syfta till att främja det gemensamma goda och inte enskilda individers nytta bör den vara dygdig, rättvis, nödvändig, möjlig att efterleva, användbar, klart och tydligt uttryckt och den bör vara förenlig med sederna i ett visst land och anpassad till plats och tid. Detta hänger samman med att den bör stödja religionen, underlätta disciplinen och främja det gemensamma goda.

Det kan i vissa fall vara riktigt att bryta mot en mänsklig lag, enligt Thomas. För syftet med alla lagar är, som sagt, att främja det gemensamma goda och att följa en (mänsklig) lag bokstavligen kan ibland motverka detta syfte. Det kan också vara rätt att förändra mänskliga lagar, om detta bidrar till främjandet av det gemensamma goda.

Det finns tre typer av regler i den Gamla Lagen: moraliska, ceremoniella och juridiska. Alla moraliska regler kan reduceras till de tio budorden i Dekalogen. 1. Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig. 2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn. 3. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. 4. Hedra din fader och din moder. 5. Du skall inte dräpa. 6. Du skall inte begå äktenskapsbrott. 7. Du skall inte stjäla. 8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 9. Du skall inte ha begär till din nästas hus. 10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru. Av dessa reglerar de tre första människans förhållande till Gud och de övriga människornas förhållande till varandra. Dessa regler kan sammanfattas i två bud: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd, och: Du skall älska din nästa som dig själv.

Reglerna i den Gamla Lagen tillåter inga undantag och är väsentligen oföränderliga, enligt Thomas. Men däremot är det delvis en öppen fråga hur de skall tillämpas i enskilda fall, vilka partikulära handlingar som faktiskt är instanser av mord, stöld, äktenskapsbrott osv. Den mänskliga lagen kan t.ex. aldrig göra det lagligt att orättmätigt döda en människa. Men det är, enligt Thomas, t.ex. inte orättmätigt att fiender till det gemensamma goda dödas. Därför är det inte förbjudet enligt lagen att döda i ett sådant fall. På liknande sätt är det inte förbjudet enligt lagen att ta någon människas egendom ifrån honom, om det är rättmätigt att han skall förlora den. I sådana fall handlar det inte om stöld.

Den Nya Lagen består, enligt den medeltida tänkaren, huvudsakligen i Guds nåd, visar sig genom tron och bär frukt i kärleken. Människan erhåller nåden genom Guds son som blev människa. Genom den inre nåden underordnas köttet Anden.

Den Nya Lagen handlar huvudsakligen om inre handlingar, men också om yttre handlingar som är nödvändiga för dessa inre handlingar. I den Nya Lagen ingår sakramenten, handlingar som enligt Thomas förmedlar nåd: 1. Dopet, 2. Konfirmationen, 3. Nattvarden, 4. Boten, 5. De sjukas smörjelse, 6. Prästvigningen och 7. Äktenskapet, och de moraliska regler som har en nödvändig förbindelse med dygden, t.ex. att man inte skall döda eller stjäla, vilka är yttre handlingar.

Den Nya Lagen ordnar i någon mening människans inre rörelser. Människan bör inte endast undvika yttre onda handlingar utan också inre handlingar och orsakerna till onda gärningar. När vi utför goda handlingar bör vi inte göra det för att få beröm eller för att skaffa oss världslig rikedom. Vidare bör vi inte döma andra alltför hårt, orättvist eller självsäkert eller lita alltför mycket på någon i heliga frågor om han är ovärdig.

Den Nya Lagen fullföljer enligt Thomas den Gamla lagen. Därför upphäver den Nya Lagen inte den Gamla lagen. Det nya med Den Nya Lagen är att den innehåller regler inte bara för yttre utan också för inre handlingar.

Alla världsligt goda ting kan reduceras till tre: ära, rikedom och njutning. Att sträva efter dessa kan hindra människan att sträva efter den eviga lyckan. För att undvika detta innehåller den Nya Lagen rådet att undvika dessa världsligt goda ting. Det är dock inte nödvändigt att följa råd. Råd ger inte upphov till en plikt som befallningar eller bud gör. Därför är det upp till var och en att följa dessa råd eller inte.

Buden i den Nya Lagen handlar, enligt Thomas, om vad som är nödvändigt för att uppnå evig salighet.

Som vi kan se hänger Thomas moralfilosofiska teorier nära ihop med hans religiösa uppfattningar, även om stora delar av dem i princip inte förutsätter någon specifik religiös övertygelse.