Spinoza, Baruch de 1632-1677

Biografi
Judisk filosof. Föddes i det judiska ghettot i Amsterdam, som son till en förmögen köpman. Familjen tillhörde en koloni portugisiska judar, som hade fördrivits från sitt hemland av inkvisitionen. Spinoza fick en god utbildning i den judiska rabbinskolan i Amsterdam där han studerade judisk teologi och filosofi och blev invigd i de heliga skrifterna, talmud och den medeltida judiska skolastiken med Maimonides i spetsen. Senare studerade han också naturvetenskap och läste bl.a Descartes och Hobbes. Spinoza råkade emellertid snart i konflikt med sina lärare p.g.a. avvikande åsikter och 1656 vid 23 års ålder utstöttes han ur församlingen. Spinoza flydde från Amsterdam och tillbringade de närmaste åren på landsbyggden inte långt från Leyden. 1663 flyttade han till byn Voorburg vid Haag och sex år senare till själva staden Haag där han stannade fram till sin död (den 21 februari) 1677. Under större delen av sitt liv livnärde sig Spinoza på att slipa optiska glas. År 1673 avböjde han en professur i Heidelberg som kurfursten av Pfalz erbjöd honom. Endast en skrift, Renati des Cartes principiorum philosophia (Principerna för Descartes filosofi) från år 1663, utkom under Spinozas eget namn under hans livstid. Tractatus theologico politicus (Teologisk-politisk avhandling) publicerades anonymt 1670 och hans huvudverk Ethica geometrico demonstrata (Etik, framställd efter den geometriska metoden) avslutades 1675 men utgavs inte förrän efter hans död, p.g.a. ett stark motstånd mot Spinoza bl.a. från flera teologers håll. Efter Spinozas död utgav några av hans vänner Opera posthuma (efterlämnade skrifter) som innehöll: Etiken, Tractatus politicus (En avhandling om staten), Tractatus de intellectus emendatione (En avhandling om förståndets förbättring), ungdomsskriften Tractatus brevis, ett antal brev och ett utkast till en hebreisk grammatik.

Introduktion
Följande framställning bygger främst på Spinozas huvudverk Etiken.

Den geometriska metoden
Spinoza tillhör rationalismen och liksom många rationalistiska tänkare var han fascinerad av matematiken och den säkerhet som tycks känneteckna den matematiska kunskapen. Etiken är utformad med Euklides element som förebild och är en framställning av Spinozas filosofi i axiomatiserad form. Spinoza utgick ifrån ett antal axiom och definitioner och härledde ur dessa en mängd teorem, via logiskt enkla steg. Genom att organisera kunskapen på detta sätt skulle sanningen garanteras och visas vara resultatet av ett litet antal självklara grundsatser.

Etiken är indelad i fem delar som handlar om Gud, om själens natur och ursprung, om affekternas natur och ursprung, om människans träldom eller affekternas makt och om intellektets makt eller människans frihet och alla ämnen behandlas på samma deduktiva vis.

Metafysik
Den första delen handlar om Gud och är en framställning av Spinozas metafysiska system. Det kanske viktigast begreppet i detta system är substansen, vilket är "det som är i sig själv och förstås genom sig själv, det vill säga det vars begrepp inte behöver ett annat tings begrepp ur vilket det måste bildas". Enligt Spinoza finns det endast en substans, som är odelbar, oföränderlig, oändlig och evig. Denna substans är orsak till sig själv, eftersom dess essens innesluter existens och är identisk med Gud, naturen eller världen, vilket för Spinoza är samma sak. Gud är inte skild från världen utan identisk med världen eller universum.

Gud har oändligt många attribut, vart och ett av dessa oändligt i sitt slag, men människan känner endast till två av dessa: tänkande och utsträckning. Ett attribut är det "som förståndet uppfattar om en substans som utgörande dennas essens". För det mänskliga förståndet uppfattas Gud antingen under utsträckningens attribut som en rad utsträckta kroppar ordnade i kausala kedjor, eller under tänkandets attribut som en rad idéer ordnade i logiska föjldrelationer.

Med modus förstår Spinoza "en substans affektioner eller det som är i något annat varigenom det också förstås". De enskilda, utsträckta kropparna är modi av attributet utsträckning och de enskilda idéerna är modi av attributet tänkande.

Spinozas teori är en monism, vilket innebär att tänkade och utsträckning är aspekter av en och samma verklighet, av en och samma självbevarande substans. Likväl måste vart och ett attribut förstås genom sig självt, dvs. vart och ett attribut bildar en inom sig obruten serie orsaker och verkningar, så att kroppsliga verkningar endast förstås ur kroppsliga orsaker och mentala ur mentala.

Allt som sker, sker med nödvändighet, enligt Spinoza. Ingenting kan vara annorlunda än vad det är, allt följer med nödvändighet ur Guds eviga natur. Gud kan ändå i en viss mening sägas vara absolut fri, eftersom han är helt och hållet självdeterminerad, men inte fri i meningen utan orsak.

Enligt Spinoza finns det inga ändamålsorsaker och ingenting i naturen sker för människans nytta. Allt är fullständigt determinerat och följer ur Guds nödvändiga natur.

Tiden kan i en viss mening sägas vara overklig enligt Spinoza, eftersom det inte finns någon principiell skillnad mellan logikens och matematikens tidlösa processer och processerna i naturen. Tillvaron stelnar och fryser till ett tidlöst deduktivt system, där ingenting rör sig i tiden och alla orsaker och verkningar blir en serie logiska grunder och följder.

Spinoza uppfattar inte heller evigheten som oändligt utsträckt tid, utan som tidlöshet.

Kunskapsteori
Spinoza är rationalist och som alla rationalister betonar han förnuftet som kunskapskälla framför sinnena. Spinoza menar att människan med hjälp av förnuftet kan vinna insikt i verklighetens sanna natur och tränga bortom sinnenas många gånger bedrägliga sken. Som vi redan har sett, tänker han sig att kunskapen idealt sett utgör ett allomfattande system av satser, där ett antal självklara axiom tillsammans med grundläggande definitioner och postulat logiskt medför allt annat som kan kallas kunskap. Förnuftet innebär dels en förmåga att göra sanningsbevarande operationer, som med nödvändighet leder oss från sanning till sanning, dels en intuitiv förmåga att omedelbart och ofelbart nå kunskap om sanningen hos vissa utsagor.

Spinoza skiljer i etiken mellan tre olika slag av kunskap. Det första och lägsta slaget av kunskap kallar han för föreställning, mening, inbillning eller kunskap av obestämd erfarenhet och är kunskap om yttervärlden och enskilda ting via sinneserfarenheten. Den består av föreställningsbilder och allmänbegrepp och är ofullständig och inadekvat.

Kunskap av det andra slaget är förnuftsbaserad och grundas på logisk bevisföring. Denna kunskap är adekvat och nödvändigt sann och kännetecknas av att människan ser de gemensamma egenskaperna hos tingen.

Slutligen har vi det sista och högsta slaget av kunskap, den intuitiva kunskapen (scientia intuitiva). Denna kunskap är adekvat och nödvändigt sann och dess kännetecken är omedelbarhet, den "går från den adekvata idén om den formala essensen hos vissa gudsattribut till den adekvata kunskapen och tingens essens."

Det är endast kunskap av det första slaget som är orsak till falskhet. De andra är nödvändigt sanna. Spinozas sanningsteori brukar ofta tolkas som en koherensteori och kanske kan man säga att sanningen hos en idé, enligt Spinoza, består i dess logiska relation till ett system av adekvata idéer. Kunskapens framsteg skulle då kunna förstås som ett ersättande av förvirrade och inadekvata idéer med adekvata idéer tills allt tänkande bildar en harmonisk helhet.

Medvetandefilosofi
Spinozas teori är en monism och innehåller därmed ett svar på frågan om hur kroppen och själen förhåller sig till varandra. "Medvetandet och kroppen är ett och samma ting, som än förstås under tänkandets attribut, än under utsträckningens attribut". Spinoza talar också om medvetandet som kroppens idé. Även om kroppen och medvetandet är ett ting så kan de inte begreppsligt fattas i termer av varandra. Varje förklaring av en idé måste förstås i termer av andra idéer och varje modus av utsträckning måste förklaras under utsträckningens attribut.

Frågan om hur kroppen och själen interagerar kausalt blir för Spinoza ointressant, eftersom kroppen och själen bara är två aspekter av en och samma verklighet.

Den fria viljan
Människan har ingen fri vilja enligt Spinoza, om man med fri vilja menar att vilja orsakslöst. Människan är en del av naturen och som sådan ingår hon i dess kausala nätverk. Hennes handlingar följer med samma nödvändighet ur Guds eviga väsen som varje annan händelse i naturen. "Själen är en viss bestämd tänkande modus, och därför kan den inte vara fri orsak till sina handlingar; den kan med andra ord inte ha en oinskränkt förmåga att vilja och icke vilja utan måste bestämmas till att vilja det ena eller det andra av en orsak, som är bestämd av en annan, och denna i sin tur av en annan" och så vidare i oändlighet.

Även om människan inte har en fri vilja, så kan hon vara fri i en annan betydelse av "fri" (se nedan).

Om affekternas ursprung och natur
Med affekt eller känsla menar Spinoza "kroppens affektioner varigenom kroppens egen handlingskraft ökas eller minskas, förstärks eller hämmas, och samtidigt idéerna om dessa affektioner" och han utgår ifrån tre grundläggande affekter: begär, glädje och sorg, i termer av vilka han definierar alla övriga känslor eller affekter.

Begär (Cupiditas) är drift (Appetitus) i förening med medvetande om densamma och driften är den s.k. conatus, dvs. den strävan varmed varje ting bemödar sig om att förbli i sitt vara, såtillvida som den hänförs till själen och kroppen samtidigt. Drift i denna mening är ingenting annat än människans själva essens eller väsen. Spinoza skiljer begär och drift från vilja (voluntas) som är strävan efter att förbli i sitt vara, när den hänförs enbart till själen.

Glädje är människans övergång från en mindre till en större fullkomlighet och sorg är människans övergång från en större till en mindre fullkomlighet.

Utifrån dessa grundaffekter definierar Spinoza en mängd andra affekter bl.a. definieras kärlek som glädje i förening med idén om en yttre orsak, hat som sorg i förening med idén om en yttre orsak, hopp som osäker glädje sprungen ur idén om ett förestående eller förflutet ting om vars utgång vi i någon mån hyser tvivel, fruktan som osäker sorg, sprungen ur idén om ett förestående eller förflutet ting om vars utgång vi hyser tvivel, medkänsla som kärlek, i den mån denna påverkar människan så att hon gläds över en annans goda, och omvänt så att hon bedrövas av en annans onda, ånger som sorg i föreningen med idén om någon handling, som vi menar oss ha begått till följd av ett själens fria beslut och skam som sorg i föreningen med idén om någon handling som vi föreställer oss andra klandrar.

Spinoza behandlar affekterna på samma sätt som han behandlat övriga ämnen. "Ingenting sker i naturen som kan tillskrivas någon brist hos den själv; ty naturen är alltid densamma, och dess kraft och verksamhetsförmåga är överallt enahanda, det vill säga, naturens lagar och regler, enligt vilket allt blir till och förvandlas från den ena formen till den andra, är överallt och alltid desamma, och därför måste även sättet att förstå alla tings natur, hurudana de än är, vara ett och samma, det vill säga genom naturens allmänna lagar och regler. Följaktligen framgår hatets, vredens, avundens etc. affekter, i sig själva betraktade, ur samma nödvändighet och kraft hos naturen som övriga enskildheter; och därför vidkänns de vissa orsaker genom vilka de förstås, och vissa egenskaper, som är lika förtjänta av vår kunskap som egenskaperna hos varje annat ting i vars betraktande vi enbart finner nöje". Så föder t.ex. hat hat, medan kärlek föder kärlek.

Etik
Spinoza lägger denna mekanistiska och deterministiska psykologi till grund för en naturalistisk etik. Han vill inte fördöma eller klandra människorna och deras affekter, utan förstå dem. "Den som på rätta sättet insett, att allt följer ur den gudomliga naturens nödvändighet och sker i enlighet med naturens eviga lagar och bud, skall med all säkerhet icke finna något, som kunde förtjäna hat, hån eller förakt... utan han kommer att, så långt den mänskliga dygden förmår, söka göra gott och glädjas".

Gott och ont betecknar ingenting positivt i tingen i sig själva, utan är sätt att tänka eller begrepp som vi bildar då vi jämför ting med varandra. Spinoza menar dock att vi bör behålla dessa uttryck och definierar gott som "det som vi säkert vet vara nyttigt för oss" och ont som "det som vi säkert vet hindra oss från att vara i besittning av något gott".

Med dygd förstår han samma sak som kraft "eller människans själva essens eller natur, försåvitt hon har förmåga att åstadkomma något som kan förstås enbart genom hennes naturs lagar". Ingen dygd kan därför tänkas som föregående conatus, eller självbevarelsedriften. Gott kan därmed förstås som allt det som ökar realiteten, kraften, makten eller förmågan till självbevarelse hos ett väsen och ont allt det som minskar detsamma. Gott är det livsbefrämjande, det som ökar förmågan att handla, ont det livsförnekande, det som minskar handlingsförmågan.

I den mån en människa styrs av inadekvata idéer kan hon inte i absolut mening sägas handla av dygd. "Att i absolut mening handla av dygd är ingenting annat i oss än att under förnuftets ledning handla, leva och vidmakthålla vårt vara (dessa tre har samma innebörd)". Och häri ligger kärnan i Spinozas etik. Det moraliska framsteget och förverkligandet av det goda livet har sin grund i förnuftets framsteg. Det gäller att så långt som möjligt försöka ersätta inadekvata och förvirrade idéer med adekvata idéer och stiga upp till de högre formerna av kunskap för att till sist nå fram till kunskapen om Gud, vilket är själens högsta goda. Den som har kunskap om Gud vet att allt som sker sker med nödvändighet och att det inte kunde vara annorlunda. Detta är människans frihet, friheten består inte i avsaknaden av nödvändighet eller i en orsakslös vilja, utan i medvetenheten om nödvändigheten. En fri människa blir mer och mer aktiv och låter sig mer och mer styras av sin inre natur, samtidigt som hon mindre och mindre låter sig styras av yttre faktorer och kastas hit och dit av passiva affekter.

Den som lever under förnuftets ledning kommer också att inse att hat aldrig någonsin kan vara något gott och kommer så mycket han kan "att återgälda det hat, den vrede, det förakt etc. som någon hyser mot honom själv, med kärlek eller högsinthet."

Till toppen