Platon 428/27-348/47 f.Kr.

Biografi
Grekisk filosof. Född i Aten (eller på Aigina) i en förnäm familj. Hade tidigt ett politiskt intresse men kom allt mer att vända sig från politiken p.g.a. missnöje med den faktiska politiska utvecklingen i Aten. Platon knöts istället till kretsen kring Sokrates och hans filosofiska intresse växte. Efter Sokrates död, då Platon var ca 29 år, samlades flera av dennes vänner, däribland troligtvis också Platon, hos Euklides från Megara i Boiotien. Platon fortsatte emellertid snart att resa vidare och de kommande tio åren befann han sig på resande fot. Det sägs att han bl.a. besökte Egypten, reste till Kyrene där han träffade matematikern Theodoros och till Syditalien där han kom i kontakt med det pythagoreiska förbundet och bl.a. träffade dess dåvarande ledare Arkytas. På Sicilien lärde han känna Dion, en nära släkting till Dionysius I. Det var troligtvis under denna period som Platon började skriva de s.k. ungdomsdialogerna: Protagoras, Sokrates försvarstal (Apologin), Eutyfron och första boken av Staten. På 380-talet, kanske 388, återvände han till Aten och grundade sin egen skola, Akademin, i Aten. Troligtvis tillkom de s.k. mandomsdialogerna: Gorgias, Kratylos, Menon, Faidon, Symposion (Gästabudet), Staten andra till 10:e boken (Politeia) och Faidros, under de kommande åren. 367 övertalade Dion Platon att resa till Syrakusa på Sicilien, för att undervisa Dionysios II, son till Dionysius I, som hade avlidit. Planerna var troligen att försöka inrätta idealstaten på riktigt. Företaget misslyckades dock och Platon återvände snart till Aten. År 361 reste han åter till Syrakusa, men hade inte heller denna gång någon framgång och återvände året därefter till Aten, där han stannade resten av sitt liv. Sannolikt tillkom under denna period de s.k. ålderdomsdialogerna: Teaitetos, Parmenides, Sofisten, Timaios och Lagarna (Nomoi). Platon dog i Aten ca 81 år gammal.

Idéläran
Den s.k. idéläran är kanske den del av Platons filosofi som är mest utvecklad. Idéläran är först och främst en metafysisk teori om verklighetens beskaffenhet, men den har också många beröringspunkter med frågeställningar av kunskapsteoretisk, språkfilosofisk och metaetisk natur. Idéerna är vad som senare har kommit att kallas för universalier och de är det mest verkliga och mest objektiva i Platons ontologi. De är eviga, abstrakta entiteter, som är oföränderliga, oförgängliga och fullkomliga. De existerar bortom tid och rum och är hierarkiskt strukturerade med godhetens idé som den högsta idén. På somliga ställen talar dock Platon om idéerna som entydigt avgränsade från varandra. Idéerna är i sig själva och för sig själva och kan från ett visst perspektiv betraktas som normer, värden eller ideal. Idéerna bringar enhet i mångfalden och strukturerar därmed den splittrade, förgängliga fenomen- eller sinnevärlden. Tingen i sinnevärlden kännetecknas av att de är givna i tid och rum och att de ständigt växlar egenskaper. I sinnevärlden är ingenting, det är och är inte, det blir, det flyter och växlar. Sinnevärlden är som en splittrad, blek kopia av den lysande, eviga idévärlden. Även om idévärlden är den egentliga verkligheten, är tingen i fenomenvärlden inte enbart sken och helt overkliga. De är verkliga i den mån de har del av idéerna. Platon säger att tingen efterliknar, att de participerar i, eller att de är bilder eller kopior av idéerna. På somliga ställen talar han också om idéerna som tingens orsak.

En viktig tanke bakom idéläran är att idéerna existerar oberoende av de ting som har del i dem, vilket innebär att t.ex. människans idé existerar oberoende av alla de enskilda människor som har del i den och att den skulle existera även om det inte fanns några enskilda människor. De enskilda människorna, Platon, Sokrates osv. å andra sidan är endast verkliga i den mån de har del i människans idé.

Platon argumenterar aldrig explicit för idéläran i sina dialoger. Likväl är det möjligt att rekonstruera vilka motiv som kan ha legat bakom den. Platon menar sannolikt att idéerna är en nödvändig förutsättning för möjligheten av en objektiv sanning och kunskap, för våra värderingars objektivitet, för vår förmåga att klassificera olika fenomen och för vår förmåga att använda allmänbegrepp och därmed överhuvudtaget göra våra omdömen begripliga.

Förutom idéerna antar Platon existensen av en mängd andra entiteter, bl.a. enskilda själar, matematiska tal och figurer, gudar, tingen i sinnevärlden och deras skuggor och spegelbilder. Dessa arbetas emellertid aldrig in i idéläran på ett systematiskt vis, med undantag för tingen i sinnevärlden. Den s.k. linjeliknelsen visar hur han tänkte sig idéernas förhållande till den övriga verkligheten (se nedan).

Kunskapsteori
Platons teori om kunskapens natur är nära sammankopplad med hans idélära. Han talar om kunskapen som en återerinring och ger en mytisk bild av detta. Den odödliga själen har innan den föddes skådat de eviga idéerna, men kunskapen om dessa idéer har sedan fallit i glömska. Vem som helst kan återuppliva denna kunskap genom att använda sig av sitt förnuft. Häri visar sig Platons rationalism.

Den s.k. linjeliknelsen visar hur Platon uppfattar kunskapens natur och dess förhållande till idéläran. Platon ber oss föreställa oss en linje som är skuren i fyra olika delar. De två understa delarna representerar sinnevärlden och de två översta representerar tankevärlden och tillsammans avbildar linjen hela verkligheten. Sinnevärlden består dels av skuggor och spegelbilder (den nedersta delen), dels av allt det som dessa skuggor och spegelbilder är avbilder av, alla djur och växter och alla ting som är gjorda av människor (den näst understa delen). Tankevärlden är också delad i två underavdelningar: en del som består av de föremål som studeras av de matematiska vetenskaperna, dvs. tal och geometriska figurer (den näst översta delen) och en del som består av idéerna (den översta delen).

De fyra delarna har en stigande grad av verklighet och sanning. Mot dessa fyra delar av verkligheten svarar fyra former av själstillstånd eller kunskapsförmågor. Högst upp är förnuftet eller tänkandet, i andra rummet eftertanken, i tredje tron eller övertygelsen och i fjärde och sista bilduppfattningen. De två första kallas tillsammans insikt och de två andra mening. Dessa kunskapsförmågor är så beskaffade att de har lika hög grad av klarhet och säkerhet som deras objekt har verklighet eller sanning. "Meningen sysslar med det blivande, insikten med det varande. Vad varandet är i förhållande till blivandet, är insikten i förhållande till meningen; och vad insikten är i förhållande till meningen, är vetandet i förhållande till övertygelsen och eftertanken i förhållande till bilduppfattningen."

Matematiken är en av de viktigaste formerna av vetenskap enligt Platon, eftersom dess sanningar är eviga och eftersom den förbereder oss för att skåda idéerna. Men den är inte den högsta vetenskapen, eftersom den aldrig prövar de förutsättningar som den vilar på. Matematiken utgår alltid ifrån hypoteser som den tar för givna. Den högsta formen av vetenskap är dialektiken, vilken är den metod varigenom vi "fattar varje saks väsen" och når fram till en kunskap om idéerna. Dialektiken är den enda vetenskap som prövar de förutsättningar som kunskapen vilar på och ger skäl för dessa förutsättningar. Platon uttrycker det så: "den dialektiska metoden är således den enda, som går den vägen, att den avlägsnar förutsättningarna för att skaffa säker grund för den första utgångspunkten. Den höjer själens öga så småningom upp ur den främmande dy, där det är nedsänkt, och lyfter det mot höjden."

Människans natur
Människan består enligt Platon av kropp och själ. Själen är odödlig och har existerat innan den vid födelsen knöts till en bestämd kropp och kommer att fortsätta att existera efter kroppens död. Läran om själens odödlighet är knuten till Platons etik på så sätt att vad som händer med själen efter döden beror på hur människan levt sitt liv på jorden. På några ställen talar Platon om själen som en enhet, men i senare dialoger menade han att själen var sammansatt av tre olika delar: begäret (epithymia), modet eller vredesmodet (thymos) och den förnuftiga eller tänkande själen. Begäret är den största delen av själen och består främst av hunger och törst. Begäret och modet ser bara till sig själva, medan förnuftet också ser till hela själen. Själens olika delar kan komma i konflikt med varandra och slita själen i olika riktningar. Förnuftet kan då försöka förena själen i harmoni och samarbeta med vredesmodet i kampen mot begäret.

Etik
Mot var och en av själens delar svarar en dygd: mot begäret måttligheten, mot modet tapperheten och mot förnuftet visheten. Till detta kommer rättrådigheten, som består i det harmoniska förhållandet mellan själens olika delar. Platon beskriver rättrådigheten på följande sätt: "Och i verkligheten är också, förefaller det, rättrådigheten något dylikt, ehuru det ej gäller människans yttre gärning utan hennes inre, hennes verkliga liv. Den rättrådige tillåter ej de olika delarna i själen att syssla med ovidkommande ting eller att blanda sig i varandras sysslor. Nej, han besörjer väl sina egna inre angelägenheter, är sin egen herre och skapar ordning och fred i sitt inre. Han förbinder själens tre delar till varandra, alldeles som harmoniens tre huvudtoner, den högsta och den lägsta och den mellersta, jämte de andra mellanliggande tonerna. Allt detta binder han samman, så att det ej blir många utan en, en enda måttfull och harmonisk natur. Så rustad går han ut att verka, det må nu gälla att förvärva rikedom eller att sköta kroppen, att deltaga i politiska angelägenheter eller i privata affärer. I allt detta anser han och förklarar han den handling för rättrådig och skön, som hjälper till att skapa och bevara detta tillstånd, och han kallar den insikt, som styr denna handling, för vishet; men däremot kallar han den handling, som upplöser det nämnda tillståndet, för orättrådig, och den föreställning, som därvid styr handlingssättet, för okunnighet."

Den rättrådige försnillar inte pengar, begår inte helgerån, stjäl inte, förråder inte sina vänner eller sitt fosterland, bryter inte sina eder eller löften, begår inte äktenskapsbrott, brister inte i heder mot fader och moder och visar inte ringaktning mot gudarna. Och skälet till detta finner vi i citatet ovan. Rättrådigheten och dygden är "ett slags hälsa och skönhet och välförhållande hos själen", orättrådigheten och "lasten åter en sjukdom, en missbildning, ett svaghetstillstånd". De goda gärningarna visar vägen till att förvärva dygd och harmoni i själen, de onda till att förvärva last och disharmoni. Orättrådigheten är en oro eller disharmoni i själens olika delar och därför är orättrådigheten någonting negativt inte bara för andra utan för den orättrådige själv.

Orättrådigheten beror enligt Platon på okunnighet. Den som vet det rätta gör också det rätta.

Platon menar att det finns en moralisk sanning som är evig och objektiv och som är oberoende av kulturella faktorer eller individuella, subjektiva preferenser. Han vänder sig därmed emot olika former av relativism. Grunden till denna sanning finner han i idéerna, som kan betraktas som objektiva värden, normer eller ideal. Godhetens idé är den högsta idén och alla andra idéer har därmed del i denna idé. Människans idé är samtidigt i någon mening också den ideala människan. Det är därför Platon kan tala om idéerna som orsaken till tingen i sinnevärlden. Tingen strävar efter idéerna eller idealen.

Till toppen