Leibniz, Gottfried Wilhelm
1646-1716

Biografi
Tysk filosof, matematiker, naturforskare, rättslärd, diplomat och historiker. Föddes den 21 juni 1646 i Leipzig, där fadern var professor i moralfilosofi. Redan som mycket ung fördjupade sig Leibniz i logik, filosofi och teologi och han läste, bl.a. Aristoteles, Platon och Plotinos. Fram till 1661 studerade han vid Nikolaiskolan och läste bl.a. Suarez, Luther och Melanchton. Började som femtonåring studera juridik vid universitetet i Leipzig, senare också vid universitetet i Jena, där han även läste filosofi och matematik för Eberhard Weigel. Fördjupade sig i Keplers, Galileis och Descartes skrifter, men även kyrkofäderna och skolastikerna. 1663 skrev han De principio individui, för vilken han erhöll graden baccalaureus. 1666 flyttade han ifrån Leipzig och förvärvade i Altdorf doktorsgraden med avhandlingen De arte combinatoria. Avslog en erbjuden professur. Träffade Cristian Boinenburg i Nürnberg, vilken han följde till Mainz 1667. Väckte där kurfurstens uppmärksamhet genom en rättsvetenskaplig skrift och gick i diplomatisk tjänst hos denne. Leibniz fick också i uppdrag att omarbeta lagboken och utnämndes till ledamot av högsta domstolen. 1672 begav han sig på ett diplomatiskt uppdrag till Paris, där han stannade i fyra år. Uppdraget misslyckades, men han uttnyttjade tillfället att knyta kontakt med flera av den tidens ledande gestalter inom filosofi, matematik och naturvetenskap, bl.a. Arnauld, Malebranche, Tschirnhaus, Huygens och Newton. På en kortare resa till London träffade han bl.a. Boyle och Oldenburg. Under samma tid forskade han intensivt, utgav teologiska och fysikaliska skrifter, konstruerade en räknemaskin och blev medlem i vetenskapsakademin i London. Leibniz återvände till Tyskland via London och Amsterdam. Träffade Leeuwenhoch i Amsterdam och Spinoza i Haag. 1675/76 bosatte sig Leibniz i Hannover, där han också stannade fram till sin död, med kortare uppehåll för resor i Tyskland, till Rom och till Wien. Under större delen av denna tid arbetade han för kurfursten, hertig Johan Friedrich av Braunschweig och tog hand om kulturella, juridiska och vetenskapliga angelägenheter, förestod myntväsendet, gruvdriften och hovbiblioteket och arbetade på en släkthistoria för huset Braunschweig. Samtidigt fortsatte han med sina filosofiska och vetenskapliga forskningar. År 1700 blev han president av den preussiska vetenskapsakademin i Berlin, vilken grundades på hans initiativ. Leibniz utgav endast en bok, Essais de Theodicée (Theodicén) 1710. Hans huvudverk Nouveaux Essais sur L´Entendement Humain (Nya essäer om det mänskliga förståndet), som var en kritik av Lockes An Essay Concerning Human Understanding, publicerades postumt år 1765, p.g.a. Lockes död 1704. Leibniz system finns i en rad mindre avhandlingar från 1686-1716, bl.a. Discours de métaphysique (Avhandling om metafysiken) och Monadologin. Principerna för differentialkalkylen offentliggjordes i Acta eruditorum. Leibniz dog den 14 november 1716. Hans korrespondens omfattar ca 15.000 brev till över 1.000 olika mottagare.

Principer
Leibniz utgår i sitt system ifrån vissa principer eller grundsatser som fungerar som premisser i olika resonemang och argumenteringar. Han tycks tänka sig att dessa principer är en form av nödvändiga förnuftssanningar. De viktigaste utav dessa är.

Motsägelselagen eller identitetsprincipen, "i kraft av vilken vi som falskt bedömer det som innehåller en motsägelse och som sant det som är motsatt eller motsäger det falska.". Satsen att en utsaga inte kan vara sann och falsk samtidigt och att A är A och inte kan vara icke-A.

Inesse-principen. Det gäller för alla jakande sanna utsagor, nödvändiga eller tillfälliga, såväl som allmänna eller särskilda, att predikatets begrepp i viss mening är inneslutet i subjektets. Den här principen har bl.a. viktiga konsekvenser för Leibniz substanslära (se nedan).

Den tillräckliga grundens princip. Det måste finnas "en tillräcklig grund för att en sak skall existera, ett skeende inträffa och en sanning gälla." I kraft av den tillräckliga grundens princip antar vi att det varken finns något faktum som är sant eller existerande eller någon utsaga som är sann, om det inte finns en tillräcklig grund till att det förhåller sig på ett sätt och inte på ett annat, även om vi inte känner till denna grund.

Principen om de icke-särskiljbaras identitet. Det finns inte två substanser som fullständigt liknar varandra och blott är numeriskt differenta, det finns alltid olikheter mellan två individuella ting. Leibniz tycks tänka sig att denna princip följer från inesse-principen och den tillräckliga grundens princip.

Det bättres lag. Det är säkert att Gud alltid gör det bästa och mest fullkomliga, även om det mindre fullkomliga inte innehåller en motsägelse. Därför lever vi också i den bästa av alla världar, skapad av Gud så fullkomlig som möjligt.

Den förutbestämda, prestabilerade harmonin. Det finns ett samband mellan alla skapade ting, de är alla anpassade efter envar, och envar efter alla de andra. Varje enkel substans är en levande spegel av universum, eftersom den innehåller relationer som uttrycker alla andra substanser. Leibniz använder principen först och främst om den förutbestämda harmonin mellan kropp och själ (se nedan), men den kan också användas för att förklara bl.a. samstämigheten mellan olika själars uppfattningar, trots att de i en viss mening är slutna världar som inte påverkar varandra, att förändringarna i en monad åtföljs av förändringar i alla de andra monaderna och harmonin mellan de verkande orsakernas och ändamålens riken och mellan naturens fysiska rike och nådens moraliska rike.

Kontinuitetsprincipen. Naturen gör aldrig några språng, ingenting inträffar med ett slag.

Metafysik
Substansbegreppet är ett av de viktigaste begreppen i Leibniz metafysik. Substansen fungerar som logiskt subjekt. Svarande mot varje individuell substans är dess individuella begrepp, en individs väsen, som omfattar alla bestämningar som prediceras om substansen. I en individuell substans begrepp är en gång för alla allt det inneslutet som någonsin kan hända den och genom att betrakta detta begrepp är man i stånd att se allt som i sanna omdömen kan utsägas om substansen ifråga. "Vi kan därför säga, att naturen av en individuell substans eller ett fullständigt väsen består i att ha ett begrepp som är så fullständigt att det är tillräckligt för att man skall kunna förstå och härleda alla predikat hos det subjekt, som begreppet ifråga tillskrives."

Leibniz tycks mena att det individuella begreppet uttrycker substansens substantiella form, som kan tolkas som en intern, aktiv, kausal princip i en individuell substans.

Monadologin, eller monadläran är kärnan i Leibniz metafysik. Monaden är en enkel substans, som ingår i de sammansatta, en substans som saknar delar. Monaderna är naturens verkliga atomer, tingens element och de har varken utsträckning, figur eller möjlig delbarhet. En monad kan bara gå under eller uppkomma genom skapelse respektive förintelse, aldrig på naturlig väg. Monaderna har inga fönster, de är slutna världar, ingenting utifrån kan påverka dem, utan den kontinuerliga förändring som en monad är underkastade härleder sig från en inre princip. Det är nödvändigt att varje monad skiljer sig från varje annan monad, det finns inte två monader som har exakt samma egenskaper. Monaderna kännetecknas av perceptioner och begär och monaden kan därmed i en viss mening sägas vara av själslig natur. En perception är ett tillstånd som föreställer en mångfald i enheten eller i den enkla substansen, och är substansens predikat. Begär är den inre principens verksamhet som åstadkommer förändringar, övergångar från en perception till en annan. Varje monad är en spegel av universum och uttrycker alla de andra genom sina relationer till dem. Tack vare den universella harmonin svarar en förändring i en substans mot förändringar i alla de andra monaderna även om de aldrig direkt påverkar varandra.

Tiden och rummet
Leibniz argumenterar emot uppfattningen av tiden och rummet som absoluta, oberoende och evigt fixerade behållare i vilka alla ting existerar. Han försvarar istället en relationsteori för rummet och tiden. "För egen del har jag mer än en gång framhållit att jag anser rummet liksom tiden vara något rent relativt, en ordning av det koexisterande liksom tiden är en ordning av successioner. Ty rummet anger en möjlig ordning av samtidiga ting såtillvida som de existerar tillsammans, utan att säga något om deras särskilda sätt att existera; och då man ser flera ting tillsammans uppfattar man denna ordning mellan dem." Om det inte skulle finnas några ting så skulle inte heller rummet och tiden existera, eftersom rummet och tiden endast är ordningen eller relationerna mellan dessa ting.

Kunskapsteori
Leibniz är rationalist och hyser en stark tilltro till förnuftets förmåga att ge oss kunskap, sinnena däremot anser han vara en mindre tillförlitlig kunskapskälla. Idealet är ett deduktivt system som utgår ifrån nödvändiga axiom eller säkra förnuftssanningar, definitioner och postulat och därifrån härleder all övrig kunskap.

Själen är inte en tom tavla på vilken erfarenheten skriver sina tecken och där det enda som står skrivet kommer från sinnena. Själen innehåller grunderna till många begrepp och lärosatser, som de yttre objekten endast vid tillfälle uppväcker hos den. Leibniz argumenterar alltså för förekomsten av medfödda idéer eller principer, men vi behöver inte anta att vi kan avgöra vilka dessa principer är utan möda. Idéerna bör betraktas som "anlag, dispositioner, vanor eller naturliga krafter, och inte som verksamheter".

Leibniz skiljer mellan två slag av sanningar: förnuftssanningar och faktiska sanningar. "Förnuftssanningar är nödvändiga och deras motsats är omöjlig, de faktiska sanningarna åter är tillfälliga och deras motsats är möjlig."

Medvetandefilosofi
Själen är en monad av hög ordning, medan kroppen är ett aggregat av lägre monader. Enligt Leibniz sker ingen kausal växelverkan mellan kroppen och själen, utan förändringar i själen motsvaras av förändringar i kroppen och förändringar i kroppen av förändringar i själen, i kraft av den förutbestämda harmonin.