Lakatos, Imre 1922-1974

Biografi
Ungersk-engelsk vetenskapshistoriker och filosof. Föddes i Ungern den 9 november 1922. Lakatos studerade i Budapest, Moskva och Cambridge. Han var tidvis politiskt engagerad och arbetade efter kriget vid ungerska utbildningsministeriet. Han flydde till väst under revolten 1956. 1958 doktorerade han. De sista 15 åren av livet undervisade han vid London School of Economics and Political Science, från 1969 som professor i logik. 1963 publicerades Proofs and Refutations, och 1970 Criticism and the Growth of Knowledge. Flera uppsatser finns samlade i Philosophical Papers, volym 1 och 2, utgivna 1977. Lakatos dog den 2 februari 1974.

Vetenskapsteori
Lakatos är främst känd som vetenskapsteoretiker och vetenskapshistoriker. Han är intresserad av att försöka förstå vetenskapens natur. Enligt Lakatos bör vetenskapsteorin vara både normativ och deskriptiv, den bör beskriva både hur den vetenskapliga förändringen faktiskt går till och hur den bör gå till. Den vetenskaplig förändring kan vara rationell eller irrationell, och det gäller för vetenskapsteoretikern att ta reda på vad som kännetecknar dessa olika typer av förändringar.

Kritik av alternativa teorier
Lakatos är påverkad av andra vetenskapsteoretiker, t.ex. Karl Popper och Thomas Kuhn, men han är samtidigt kritisk till deras teorier. Han avfärdar flera olika former av klassisk empirism och rationalism, induktivism, probabilism, logisk positivism, falsifikationism, konventionalism m.m., såväl som skepticismen. Vi kan inte bevisa att (empiriska) vetenskapliga teorier är sanna. Induktiva slutledningar är inte giltiga. Inte heller kan vi bevisa att vetenskapliga teorier är sannolika. Lakatos är kritisk till flera olika former av falsifikationism och avvisar t.ex. uppfattningen att man genast bör ge upp en teori om den tycks motsägas av empirisk evidens. Våra observationer är inte ofelbara och ingen observationssats följer ur någon erfarenhet. "… inget experiment, ingen experimentell rapport, observationsutsaga eller väl-korroborerad låg-nivå falsifierande hypotes ensam kan leda till falsifikation." Vetenskapsmän överger i regel en teori endast när man har funnit en ny och bättre teori och vi kan inte säga att en teori har falsifierats innan vi har funnit en sådan ny bättre teori. Vidare är det problematiskt att hävda att en teori är vetenskaplig endast om den är falsifierbar. Enligt Laktos är det serier av teorier som är vetenskapliga eller ovetenskapliga, inte enskilda teorier.

Lakatos s.k. forskningsprogram (se nedan) påminner om Kuhns s.k. paradigm. Samtidigt finns det skillnader. Den vetenskapliga utvecklingen är, enligt Lakatos, mer rationell än vad Kuhn menar. Olika forskningsprogram är jämförbara. Lakatos tror också att det kan och att det bör existera olika konkurrerande forskningsprogram samtidigt. Metodologisk pluralism är bättre än metodologisk monism.

Den ungerska filosofen ifrågasätter även de logiska positivisternas och formalisternas skarpa skillnad mellan matematik och empiriska vetenskaper. Matematiken är mer heuristisk, kritisk, kreativ och empirisk än vad dessa föreställer sig.

Lakatos tycks betrakta sin egen teori som en form av sofistikerad metodologisk falsifikationism.

Den vetenskapliga utvecklingen
Vetenskapsteorin studerar serier av teorier, snarare än enskilda teorier. Det är serier av teorier som är vetenskapliga eller ovetenskapliga, inte enskilda teorier. Ett forskningsprogram består av en serie av teorier tillsammans med en hård kärna, ett skyddande bälte, en negativ heuristik och en positiv heuristik.

Den hårda kärnan består av väldigt grundläggande antagande, t.ex. Newtons mekanistiska lagar. Den hårda kärnan görs immun mot kritik och får inte falsifieras. De grundläggande antagandena är desamma genom serien av teorier och den vetenskapsman som överger dem kan sägas ha övergett forskningsprogrammet. Den negativa heuristiken är de regler och riktlinjer som "förbjuder" vetenskapsmannen att falsifiera den hårda kärnan. Runt den hårda kärnan finns det skyddande bältet, som består av hjälphypoteser, som skall skydda de grundläggande antagandena från att falsifieras. Den vetenskapliga utvecklingen inom ett program sker genom att utveckla och modifiera det skyddande bältet. Alla förändringar är tillåtna så länge de inte sker ad-hoc eller angriper den hårda kärnan. Den positiva heuristiken är ett antal grova riktlinjer för hur forskningsprogrammet skall utvecklas i framtiden.

Ett forskningsprogram kan enligt Lakatos vara progressivt eller degenererande. Ett progressivt forskningsprogram är ett program som leder till upptäckten av "nya fakta" och ett degenererande program är ett program som inte gör detta. Lakatos menar att valet mellan forskningsprogram skall ske på grundval av om de är progressiva eller degenererande. Man bör välja forskningsprogram som är koherenta, som innehåller riktlinjer för framtida forskning och som leder till upptäckten av nya fakta och överge de program som inte gör det. Man bör dock ge nya program chansen att visa vad de går för. I början av ett forskningsprogram kommer det alltid att finnas anomalier. Om man förkastade ett forskningsprogram så fort man stötte på minsta lilla problem skulle man aldrig komma igång. Det klassiska exemplet på ett framgångsrikt forskningsprogram är, enligt Lakatos, Newtons gravitationsteori.

Så här sammanfattar Laktos själv några av de viktigaste begreppen i hans teori: " Alla vetenskapliga forskningsprogram kan karakteriseras av sin 'hårda kärna'. Programmets negativa heuristik förbjuder oss att rikta modus tollens mot denna 'kärna'. I stället måste vi använda vår uppfinningsrikedom för att artikulera eller t.o.m. uppfinna 'hjälp hypoteser', som bildar ett skyddande bälte runt denna kärna, och vi måste styra om modus tollens till dessa. Det är detta skyddande bälte av hjälphypoteser som måste bära bördan av att bli testat och justerat och åter-justerat, eller t.o.m. helt ersatt, för att försvara den sålunda-härdade kärna. Ett forskningsprogram är framgångsrikt om det leder till ett progressivt problemskifte, misslyckat om det leder till ett degenererande problemskifte." " …den positiva heuristiken består av en delvis artikulerad uppsättning förslag eller tips om hur man ändrar, utvecklar de 'motbevisbara varianterna' av forskningsprogrammet, hur man ändrar, förfinar, det 'motbevisbara' skyddande bältet."

Vetenskapens mål är att producera sanna teorier om världen, den vetenskapliga förändringen är i stora drag rationell och sker genom utvecklingen av forskningsprogram och konkurrens mellan olika forskningsprogram.

Daniel Rönnedal 2013

Till toppen