Kant, Immanuel 1724-1804

Biografi
Tysk filosof. Föddes i Königsberg (Kaliningrad) i en pietistisk familj, där fadern var hantverkare. I åtta år gick han i en pietistisk skola i hemstaden, varpå han som 16 åring började vid universitet i Königsberg. Mellan 1740 till 1746 studerade han flera olika ämnen, bl.a Leibniz-Wollfs filosofi för Martin Knutze och Newtons fysik. Andra, för Kant, inflytelserika filosofer och vetenskapsmän var Baumgarten, Crusius, Hume, Kepler och Rousseau. Efter studierna verkade han som privatlärare för flera familjer nära Königsberg. Under perioden 1747 till 1754 ägnade han sig till stor del åt studier och höll sig borta från Königsberg. 1755 erhöll han doktorsgraden för en avhandling i kemi (Meditationum quarundam de igne succincta delineatio). Samma år utkom Allgemeine Naturgeschichte und Theorie des Himmels och Neue Erhellung der ersten Grundgesätze metaphysischer Erkenntnis (En ny belysning av den metafysiska kunskapens första principer), varpå han kvalificerade sig som docent och började undervisa vid universitetet i Königsberg i flera olika ämnen (bl.a. matematik, logik, etik, metafysik, geografi, antropologi, mineralogi). Han fortsatte också att publicera en mängd olika artiklar och skrifter om olika ämnen. 1763 publicerade han t.ex. Der einzig mögliche Beweisgrund zu einer Demonstration des Daseins Gottes (Om den enda möjliga bevisgrunden för Guds tillvaro) och Versuch den begriff der negativen Grössen in eine Weltweisheit einzuführen. 1764 publicerade han Betrachtungen über das Gefühl des Schönen und Erhabenen och 1766 utkom Träume eines Geistersehers. Fyra år senare blev han professor i filosofi (logik och metafysik) vid Königsbergs universitet och samma år publicerade han inauguraldissertationen. På 1780-talet blev Kant alltmera känd, andra började undervisa i hans filosofi, många studenter kom för att höra hans föreläsningar, han blev inbjuden till andra universitet för att föreläsa och han valdes till medlem av vetenskapsakademin i Berlin. 1781 utkom hans första huvudverk, Kritik der reinen Vernunft (Kritik av det rena förnuftet) och två år senare Prolegomena zu einer jeden künftigen Metaphysik die als Wissenschaft wird auftreten können (Inledande anmärkning till varje framtida metafysik som vill framträda som vetenskap). 1785 utkom Grundlegung zur Metaphysik der Sitten (Grundläggning av sedernas metafysik), 1788 Kritik der praktischen Vernunft (kritik av det praktiska förnuftet) och 1790 Kritik der Urteilskraft (Kritik av omdömesförmågan). 1793 publicerades Religion innerhalb der Grenzen der blossen Vernunft och fyra år senare Metaphysik der Sitten (Sedernas metafysik). Kring 1794 var han en kort tid förbjuden att undervisa och skriva om religiösa ämnen p.g.a. kontroversiella åsikter i frågor om religionen. Förutom de nämnda skrifterna publicerade han en mängd artiklar i olika ämnen. Kant dog 1804 i Königsberg.

Kunskapsteori
Kant förenar i sin kunskapsteori tankegångar från empirism såväl som rationalism och hans kunskapsteoretiska projekt kan delvis förstås som ett försök att bevara det bästa i dessa båda riktningar, samtidigt som han tar hänsyn till den kritik som de har riktat mot varandra.

Kunskapen är beroende av sinnlighet, förnuft och förstånd, men ingen av dessa förmågor kan ensam ge kunskap. Sinnesförnimmelser är formade i enlighet med åskådningsformerna tid och rum och varken förnuftets idéer eller förståndets kategorier ger någon kunskap om verkligheten i sig, utan fungerar som möjlighetsbetingelser för (erfarenhets)kunskapen. All kunskap har visserligen sitt ursprung i erfarenhet och utan sinnesförnimmelser skulle vi inte veta någonting. Men givet sinnesförnimmelser, så vet vi mer än vad sinnesförnimmelserna ensamma lär oss, eftersom medvetandet i någon mening opererar på sinnesförnimmelserna för att producera erfarenhet, dvs. empirisk kunskap. Kunskapen består av både åskådning och begrepp tillsammans.

"Vår kunskap framspringer ur två källor hos själen: den ena är förmågan att motta föreställningar (receptivitet för intryck), den andra förmågan att genom dessa föreställningar få kunskap om ett föremål (begreppens spontanitet). Genom den första blir ett föremål givet för oss, genom den andra blir detta föremål tänkt i förhållande till de givna föreställningarna som är blotta bestämningar hos själen. Åskådning och begrepp utgör alltså all vår kunskaps element så att varken begrepp kan ge oss kunskap utan en åskådning som på något sätt motsvarar dem eller åskådningen utan begrepp. Utan sinnlighet skulle intet föremål vara oss givet och utan förstånd intet föremål tänkt. Tankar utan innehåll är tomma, åskådningar utan begrepp blinda."

Kant försöker genomföra en kopernikansk revolution på kunskapsteorins och metafysikens område. Liksom Kopernikus vände sig mot den rörlige observatören på jorden för att förklara stjärnornas "rörelse", vänder sig Kant mot människan och hennes kunskapsförmågor för att förklara kunskapen och kunskapens objekt. Han undersöker dessa kunskapsförmågors bidrag till kunskapen, kunskapens förutsättningar, dess begränsningar och giltighet.

Syntetiska omdömen a priori
Tre distinktioner är särskilt centrala i Kants kunskapsteori: distinktionen mellan a priori och a posteriori (empirisk) kunskap, distinktionen mellan nödvändiga och kontingenta propositioner och distinktionen mellan analytiska och syntetiska omdömen. A priori kunskap är kunskap som är oberoende av erfarenheten, medan a posteriori kunskap är empirisk kunskap som är beroende av erfarenheten.

Kant tycks tänka sig att en sann proposition är nödvändig om och endast om den är sann inte bara i den aktuella världen, utan i varje möjlig värld och kontingent annars och distinktionen mellan a priori och a posteriori kunskap sammanfaller med distinktionen mellan nödvändiga och kontingenta propositioner i den meningen att de delar upp sanningarna på precis samma sätt. En proposition är nödvändig om och endast om man kan ha kunskap om den a priori och den är kontingent om och endast om man kan ha kunskap om den empiriskt.

Ett omdöme är analytiskt om predikatets innehåll redan ingår i subjektets begreppsinnehåll. Alla analytiska omdömen beror helt och hållet på motsägelselagen, de kan inte förnekas utan motsägelse. Analytiska omdömen är förklarande, men tillför ingen ny information. Syntetiska omdömen däremot ger ny information, eftersom de förenar olika begrepp. Ett syntetiskt omdöme är ett omdöme, vars predikat innehåller sådant som går utöver vad som ingår i subjektets begrepp och är inte grundat på motsägelselagen. Ett exempel på ett analytiskt omdöme är "alla kroppar är utsträckta" och ett exempel på ett syntetiskt omdöme är "alla kroppar är tunga".

Distinktionen mellan analytiska och syntetiska omdömen sammanfaller inte med distinktionen mellan a priori och a posteriori kunskap. (Stora delar av Kants kunskapsteori består av en undersökning av hur dessa distinktioner förhåller sig till varandra.)

Traditionellt har man ansett att det finns analytiska omdömen a priori, såväl som syntetiska omdömen, a posteriori, medan man har förnekat förekomsten av analytiska omdömen a posteriori och syntetiska omdömen a priori. Kant accepterar analytiska omdömen a priori och syntetiska omdömen a posteriori, men förnekar att det finns analytiska omdömen a posteriori. Alla analytiska omdömen är a priori och kan avgöras oberoende av erfarenheten, även om begreppen är empiriska. För att veta t.ex. att "guld är en gul metall" behöver man ingen erfarenhet bortom begreppet om guld som en gul metall. Den stora frågan blir om det finns syntetiska omdömen a priori. Det finns det enligt Kant.

De flesta matematiska omdömen är syntetiska a priori, t.ex. 7 + 5 = 12. Naturvetenskapen innehåller vissa syntetiska omdömen a priori, t.ex. satserna att varje verkan förutsätter en orsak, att materiens kvantitet förblir oförändrad vid alla förändringar i den kroppsliga världen och att vid all påverkan genom rörelse verkan och motverkan måste vara varandra lika. Slutligen är de flesta metafysiska omdömen syntetiska a priori, eftersom de syftar till att a priori utvidga våra kunskaper och inte bara analysera begrepp. Ännu föreligger dock ingen metafysisk vetenskap, enligt Kant.

Åskådningsformer: Transcendental estetik
Kant skiljer mellan åskådningarnas form och materia. Materian är de förnimmelser eller intryck som vi mottar och formen är tid och rum. Åskådningen hänför sig omedelbart till föremål och Kant skiljer mellan ren åskådning a priori, som är en sinnlig åskådning utan förnimmelse och empirisk åskådning som innehåller förnimmelse.

Vetenskapen om sinnlighetens a prioriska principer kallas transcendental estetik. Kant skiljer också mellan det yttre och det inre sinnet. "Medels det yttre sinnet föreställer vi oss föremålen som varande utanför oss i rummet. Däri är deras gestalt, storlek och inbördes (rumsliga) relationer bestämda eller bestämbara. Det inre sinnet, medels vilket själen åskådar sig själv eller sitt inre tillstånd, ger visserligen ingen åskådning av själen själv som ett objekt, men det är dock en bestämd form under vilken åskådningen av själens inre tillstånd endast är möjlig, så att allt som hör till de inre bestämningarna föreställs i tidsrelationer. Tiden kan inte åskådas som något yttre, lika litet som rummet kan åskådas som något i oss."

"Rummet är en nödvändig föreställning a priori, som ligger till grund för alla yttre åskådningar. Man kan aldrig föreställa sig att rummet inte finns, ehuru man mycket väl kan tänka sig att inga föremål påträffas i det. Rummet betraktas således som själva betingelsen för företeelsernas möjlighet och inte som en av dem beroende bestämning. Det är en föreställning a priori som nödvändigt ligger till grund för alla yttre företeelser." "Rummet är inte någon egenskap hos ting i sig, ej heller ett förhållande mellan dem, alltså ingen beskaffenhet som skulle tillkomma föremålen själva och förbliva även om man abstraherade från åskådningens subjektiva betingelser. Rummet är endast formen för alla det yttre sinnets företeelser, dvs. sinnlighetens subjektiva betingelse som är nödvändig för att vi skall kunna ha yttre åskådning." Rummet har empirisk realitet, men transcendental idealitet, dvs. det är intet så snart vi bortser från betingelserna för all erfarenhets möjlighet och antar att det är något som ligger till grund för tingen i sig.

På analogt sätt förhåller det sig med tiden, som är det inre sinnets form.

Den transcendentala
deduktionen: Transcendental logik
Den transcendentala deduktionen är kanske den del av Kants filosofi som är mest svårtolkad och svårbegriplig (och den förekommer också i olika versioner).

Den transcendentala deduktionen är en del av den transcendentala logiken, vilken försöker klargöra vilka de begrepp är som ligger till grund för och möjliggör empirisk kunskap. Den transcendentala logiken består av två delar: analytiken och dialektiken (för den senare, se nedan). Analytiken handlar om kategorierna, sammanlagt tolv stycken, indelade i fyra grupper: Kvantitet: enhet, mångfald (pluralitet) och allhet (totalitet), Kvalitet: realitet, negation och limitation (begränsning), Relation: inherens och subsistens (ting), kausalitet och dependens (orsak) och gemenskap (växelverkan), Modalitet: möjlighet-omöjlighet, vara-icke-vara (tillvaro, existens) och nödvändighet-tillfällighet. Kategorierna svarar helt och hållet mot våra olika typer av omdömen: Kvantitet: allmänna, särskilda, enskilda, Kvalitet: jakande, nekande, limitativa, Relation: kategoriska, hypotetiska, disjunktiva, Modalitet: problematiska, assertoriska, apodiktiska.

Kategorierna (förståndsformerna eller de rena förståndsbegreppen) är begrepp som a priori kan tillskrivas tingen, de är konstitutiva för kunskapen, eftersom de är nödvändiga betingelser för erfarenhetens möjlighet. Men utanför fältet för möjlig erfarenhet kan de aldrig ge kunskap.

Utgångspunkten för deduktionen är grundsatsen om apperceptionens ursprungliga syntetiska enhet, som är den högsta principen för all förståndsanvändning, vilken Kant tycks tänka sig är den logiska betingelsen för självmedvetandet och grunden för kategoriernas bruk. Den ursprungliga apperceptionen utgör det självmedvetande som frambringar föreställningen jag tänker, vilken måste kunna medfölja alla andra föreställningar, den är en och densamma i varje medvetande, utan att kunna följa på någon annan föreställning och den är en akt av spontanitet.

"Jag är... medveten om det identiska självet, med avseende på mångfalden hos föreställningarna som är givna i en åskådning, eftersom jag kallar dem alla mina föreställningar, vilka utgör en föreställning. Det innebär emellertid så mycket som att jag är medveten om en nödvändig syntes a priori av dessa, vilken kallas apperceptionens ursprungliga syntetisk enhet, under vilken alla de givna föreställningarna står, men under vilken de också måste bringas genom en syntes."

"Förstånd är allmänt uttryckt, förmågan till kunskap. Denna består i givna föreställningars bestämda relation till ett objekt. Men objekt är det i vars begrepp en given åskådnings mångfald är förenad. Nu fordrar emellertid allt förenande av föreställningar en medvetandets enhet i syntesen av dessa. Följaktligen är medvetandets enhet det som enkom utgör föreställningarnas relation till ett föremål, därmed deras objektiva giltighet och följaktligen att de blir till kunskap; och av vilket följaktligen till och med förståndets möjlighet beror. Den första rena förståndskunskapen således, på vilken hela dess övriga användning grundar sig, och som samtidigt är helt oavhängig av alla den sinnliga åskådningens villkor, är grundsatsen om apperceptionens ursprungliga syntetiska enhet."

Det tycks som om det främsta målet med deduktionen är att visa kategoriernas giltighet, hur begrepp a priori kan hänsyfta på föremål och vår erfarenhets objektivitet, någonting som är möjligt endast under förutsättning att kategorierna används på empirisk åskådning.

"Alla sinnliga åskådningar står under kategorierna, såsom de enda betingelserna under vilka dessas mångfald kan komma samman i ett medvetande

Mångfalden i det som ges i en sinnlig åskådning faller med nödvändighet under apperceptionens ursprungliga syntetiska enhet, eftersom åskådningen endast är möjlig genom denna enhet... Den förståndshandling emellertid, genom vilken de givna föreställningarnas mångfald (dessa må vara åskådningar eller begrepp) överhuvudtaget bringas under en apperception, är den logiska omdömesfunktionen... Alltså är all mångfald, såvida den ges i En empirisk åskådning bestämd med avseende på en av de logiska omdömesfunktionerna, genom vilken den nämligen överhuvudtaget bringas till ett medvetande. Nu är emellertid kategorierna inget annat än just dess omdömesfunktioner såvida en given åskådnings mångfald är bestämd med avseende på dessa. Alltså står också mångfalden i en given åskådning med nödvändighet under kategorier."

"[Kategorierna] är endast regler för ett förstånd vars hela förmåga består i att tänka, dvs i handlingen att bringa synteserna av en mångfald, vilken givits denna i åskådningen från annat håll, till apperceptionens enhet; ett förstånd som alltså inte för sig får kunskap om någonting, utan som endast förbinder och ordnar kunskapens stoff, åskådningen, vilken måste ges genom objektet."

Så här sammanfattar Kant själv deduktionen: "Den är framställningen av de rena förståndsbegreppen (och med dem all teoretisk kunskap a priori), såsom principer för erfarenhetens möjlighet, som bestämningen av företeelser i tid och rum överhuvud, - och denna, slutligen, utifrån principer om apperceptionens ursprungliga syntetisk enhet, såsom förståndets form i relation till rum och tid, såsom sinnlighetens ursprungliga former."

Kritik av förnuftet: Transcendental dialektik
Kant kritiserar rationalisternas dogmatiska försök att med hjälp av det rena förnuftet försöka framställa en metafysisk vetenskap om verkligheten i sig själv. Denna kritik tillhör den transcendentala dialektiken och inriktar sig främst på de s.k. förnuftsidéerna: idéen om själen såsom en underliggande substans som bär upp alla medvetandetillstånden, idén om världen såsom en avslutad helhet, såsom sammanfattningen av företeelserna till en totalitet och idén om Gud såsom ett oändligt intellekt, den obetingade grunden till allt betingat och världens skapare.

Vi kan aldrig veta om dessa idéer svarar mot något i verkligheten och antagandet att de gör det leder till olösliga antinomier. De är snarare regulativa idéer, eller vägledare som pekar ut en riktning för vår spekulation, utan att vi någonsin kan hoppas på att nå målet. De kvarstår som oändliga och olösliga uppgifter, som vårt förnuft inte kan låta bli att ställa oss inför, men som det samtidigt aldrig kan ge en tillfredsställande lösning på.

Kunskapsförmågor
Kant skiljer mellan flera olika kunskapsförmågor.

Förnuftet är den spontana högre kunskapsförmågan som ger regler för förståndets bruk. I sin spekulativa användning vill det tänka utöver gränserna för varje möjlig erfarenhet, för att nå kunskap om verklighten så som den är i sig själv, oberoende av vår erfarenhet av den (som vi såg ovan). Ett sådant rent förnuft, dvs. ett förnuft i vilket inget empiriskt ingår, kan emellertid aldrig ge oss någon kunskap om verkligheten i sig själv och kommer oundvikligen att trassla in sig i självmotsägelser. Förnuftets idéer är istället regulativa och ger regler för tänkandet. Det får oss att sträva efter att sätta in varje enkel erfarenhet i ett större sammanhang, för att därigenom nå en avslutad tolkning av verkligheten. Vi har ett inre behov som uppkommer ur människoförnuftets natur att ställa och försöka besvara sådana metafysiska frågor. Kant skiljer mellan det praktiska och det teoretiska förnuftet, där det teoretiska förnuftet är det nyss nämnda och det praktiska är förmågan att bestämma viljan och ställa upp och följa allmänna, etiska principer. Det praktiska förnuftet är inriktat på motsägelsefrihet hos viljan och är förknippat med frihet och sedlighet.

Förståndet är knutet till sinnesmaterialet och tillhandahåller begrepp med vars hjälp det syntetiserar det sinnligt givna. Genom förståndet tänkes föremålen och förståndet är källan till begrepp.

Förståndet är skilt från omdömesförmågan, som avgör om något faller under en regel eller ej. Omdömesförmågan är förmågan till omdöme, att tänka det enskilda under det allmänna. Kant tycks skilja mellan två former av omdömesförmågan: förmågan att underordna ett särskilt fenomen under ett redan givet begrepp och förmågan att finna ett begrepp motsvarande ett givet fenomen.

Inbillningskraften kan förstås som en form av fantasi som kan gå utöver det sinnligt givna, samtidigt som det är bundet till sinnesmaterialet. Inbillningskraften kan a priori modifiera sinnligheten i enlighet med förståndets begrepp och är därmed en förbindelselänk mellan sinnlighet och förstånd. "Inbillningskraften är förmågan att föreställa sig ett föremål också utan dess närvaro i åskådningen."

Sinnligheten är en passiv och receptiv förmåga att motta intryck.

Etik
Kants etik kan sammanfattas på följande sätt: förnuftet är etikens grundval, människans natur och böjelser är ovidkommande ur ett etiskt perspektiv, den goda viljan är det enda som har absolut värde, plikten är det viktigaste begreppet och det kategoriska imperativet är moralitetens högsta princip.

Etiken eller sedeläran är vetenskapen om frihetens lagar och består enligt Kant av två delar: praktisk antropologi, som är en empirisk lära om människan, och moral som är den helt rationella delen av etiken.

Kant koncentrerar sig främst på etiken som en a priori vetenskap, som någonting som är oberoende av människan som empirisk varelse. I denna mening är etiken helt och hållet grundad i det rena praktiska förnuftet och sedernas metafysik kan jämföras med transcendentalfilosofin på det teoretiska området. Etikens grundval består ytterst av en kritik av ett rent praktiskt förnuft, men kan till stor del förstås av det vanliga sunda förnuftet utan en sådan kritik.

Om man startar från den vanliga sedliga förnuftskunskapen och övergår till den filosofiska är det första som inses att det enda som är gott utan inskränkning är en god viljan. Visserligen finns det mycket annat som har värde, men det finns ingenting annat som har absolut värde. "Förstånd, kvickhet och omdömesförmåga och allt vad andens talanger i övrigt må kallas är, liksom mod, beslutsamhet och ihärdighet i föresatser såsom temperamentets egenskaper, utan tvivel goda och önskvärda i många hänseenden, men de kan också bli ytterst onda och skadliga när den vilja, som skall göra bruk av dessa naturliga gåvor och vars säregna beskaffenhet därför kallas karaktär, är ond. Likadant förhåller det sig med lyckans gåvor. Makt, rikedom, ära till och med hälsa och allmänt välbefinnande och belåtenhet med ens tillstånd inger under namnet lycksalighet mod och därmed ofta övermod, om inte en god vilja finns till städes som tjänar som ett korrektiv till hela principen för handlandet och gör den allmän och ändamålsenlig." Den goda viljan är också god oberoende av vilka konsekvenser den har och Kants etik kan därmed tolkas som en form av deontologi.

För att utveckla begreppet om den goda viljan betraktar Kant begreppet plikt, som i en viss mening innehåller begreppet god vilja. Det som är etiskt avgörande när man utför en handling är att den utförs av plikt. Om handlingen utförs av en naturlig instinkt, böjelse eller känsla eller av något annat motiv saknar den moraliskt värde, även om den är i enlighet med plikten.

Kant menar att en handlings moraliska värde ligger i viljans princip, oberoende av de syften som skall uppnås genom handlingen: "En handling av plikt har sitt moraliska värde inte i den avsikt som skall uppnås genom den, utan i den maxim enligt vilken man beslutar sig för den, och är alltså inte beroende av handlingsföremålets verklighet utan endast av den viljandets princip enligt vilken handlingen utförts, oaktat alla begärsförmågans föremål."

En maxim är viljandets subjektiva princip, den objektiva principen är den praktiska lagen. Kant menar att det är "föreställningen om lagen i sig själv, som ... såvida den... är viljans bestämningsgrund, utgör det utomordentligt goda som vi kallar sedligt." "Plikten är en handlings nödvändighet av aktning för lagen". Således kommer det vanliga mänskliga förnuftet fram till etikens högsta princip, nämligen att man aldrig skall bete sig på annat sätt än att man också kan önska att maximen för handlingen skall bli en allmän lag. En princip som han återkommer till gång på gång och formulerar på olika sätt.

I övergången från den allmänt tillgängliga moralfilosofin till sedernas metafysik upprepar Kant att etiken har sin grund i förnuftet. Sedernas metafysik är a priori eller helt oberoende av allt empiriskt. Sedlighetens princip gäller för alla förnuftiga varelser utan undantag, rätt och slätt och med nödvändighet.

Kant skiljer mellan olika former av imperativ. Ett imperativ uttrycks av ett böra och hänvisar till förhållandet mellan en förnuftets objektiva lag och en vilja. "Föreställningen om en objektiv princip som är nödgande för en vilja kallas ett (förnuftets) bud och budets formel kallas imperativ." Det finns två huvudtyper av imperativ: hypotetiska och kategoriska. "De förra framställer en möjlig handlings praktiska nödvändighet som ett medel att uppnå något annat som man vill (eller möjligen skulle vilja). Det kategoriska imperativet skulle däremot vara det som framställde en handling som objektivt nödvändig för sig själv, utan relatering till något annat syfte." Om handlingen bara är ett medel till någonting annat är imperativet alltså hypotetiskt, om den är god i sig är det kategoriskt.

Det finns två typer av hypotetiska imperativ: färdighetens regler och klokhetens råd. Färdighetens imperativ tar inte hänsyn till om målet för en handling är förnuftigt eller gott, utan bara vad som måste göras för att uppnå det. Klokhetens imperativ anger den praktiska nödvändigheten av en handling för att befrämja lycksaligheten. Man kan a priori förutsätta att varje människa har denna avsikt, eftersom den hör till hennes väsen. Klokhet är färdigheten att välja medel till ens eget största välbefinnande.

Det kategoriska imperativet påbjuder däremot omedelbart ett visst beteende utan att ligga till grund för det som en betingelse för ett annat syfte som uppnås genom det. "Det hänför sig inte till handlingens innehåll eller åsyftade resultat utan till den form och den princip av vilken den själv följer, och det väsentliga och goda med den består i sinnelaget, [ej utfallet]...."

Vi har alltså tre slags principer: färdighetens regler, klokhetens råd och sedlighetens bud, vilka hör till konsterna, välfärden respektive det fria förhållningssättet överhuvud och som svarar mot tre slags imperativ: tekniska, pragmatiska respektive moraliska imperativ.

Det är det kategoriska imperativet som är det viktigaste. Det är sedlighetens imperativ och moralitetens högsta princip. Kant formulerar det kategoriska imperativet på flera olika sätt. Två av dessa sätt är särskilt framträdande. "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag." och "Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål."

Kant konkretiserar det kategoriska imperativet genom att diskutera några exempel på handlingar som det utesluter och som det är en plikt att undvika: självmord, att avlägga lögnaktiga löften, att inte utveckla talanger och att inte hjälpa andra i nöd. Om man undersöker dessa typer av handlingar inser man, enligt Kant, att de strider mot det kategoriska imperativet i båda dess formuleringar. Det är t.ex. omöjligt att vilja att maximen för ett lögnaktigt löfte blir en allmän lag, eftersom det skulle omöjliggöra löften överhuvudtaget, ingen skulle någonsin tro på dem, liksom det är en plikt att hjälpa människor i nöd, eftersom man annars inte skulle behandla de nödställda som ändamål i sig själva, utan bara som medel.

Hypotetiska imperativ är analytiska satser, om man vill ändamålet, vill man också de nödvändiga medlen. Möjligheten av dessa imperativ är därmed oproblematisk. Det kategoriska imperativet däremot är en syntetisk-praktisk sats a priori och är därmed problematisk.

Kant diskuterar under rubriken "övergång från sedernas metafysik till kritiken av det rena praktiska förnuftet" hur ett kategoriskt imperativ är möjligt.

Friheten är nyckeln till förklaringen av viljans autonomi och det kategoriska imperativets möjlighet. Viljans autonomi kan betraktas som sedlighetens högsta princip. "Viljans autonomi är den beskaffenhet hos viljan genom vilken den är en lag för sig själv" och autonomins princip är det kategoriska imperativet. "Viljan är ett slags kausalitet hos levande varelser försåvitt de är förnuftiga, och frihet skulle vara den egenskapen hos denna kausalitet att den kan verka oberoende av främmande orsaker som bestämmer den". Viljans frihet är ingenting annat än autonomi, dvs. viljans egenskap att vara en lag för sig själv. "Men satsen att viljan i alla handlingar är en lag för sig själv, betecknar bara principen att inte handla enligt någon annan maxim än den som också kan ha sig själv till föremål som allmän lag. Men detta är just det kategoriska imperativets formel och sedlighetens princip. Alltså är en fri vilja och en vilja som står under sedliga lagar ett och detsamma." "Om man alltså förutsätter viljans frihet, följer sedligheten och dess princip av denna genom blotta analysen av dess begrepp."

Emellertid är det omöjligt att bevisa att människan har en fri vilja, friheten är en förnuftets idé, som aldrig kan ges i en möjlig erfarenhet. Förnuftet hindrar oss dock inte från att anta att människan har en fri vilja, eftersom det är möjligt att hon i sig själv, som hörande till den intelligibla världen, är fri, även om hon som fenomen eller företeelse är inordnad under kausala lagar och följer naturens nödvändighet.

Friheten är ett postulat av det praktiska förnuftet och är den enda förutsättningen under vilken det kategoriska imperativet är möjligt, men kan alltså själv inte bevisas. "Här finns den högsta gränsen för all moralisk utforskning."