Hume, David 1711-1776

Biografi
Skotsk filosof och historiker. Föddes i Edinburgh 26 april 1711 i en lågadlig familj. Hade en äldre bror och en yngre syster. Hume studerade vid universitetet från 1723 till 1726 och därefter på egen hand fram till 1734. Han blev mycket tidigt intresserad av filosofi. 1734 flyttade han till Frankrike och slog sig ned i byn La Fléche i Anjou efter en kort vistelse i Reims. Det var här han utarbetade sitt huvudverk: A Treatise of Human Nature (En avhandling om människans natur) som utkom anonymt i London 1739-1740. 1741/42 publicerade han Essays Moral and Political (moraliska och politiska essäer). 1737 flyttade han till London och två år senare återvände han till Skotland. 1745 sökte han en professur i Edinburgh men fick inte tjänsten och verkade istället som privatlärare en kortare tid för Markisen av Annandale. Ett år senare fick han tjänst hos general St. Clair som sekreterare och deltog bl.a i ett misslyckat angrepp på franska kusten och följde med på generalens resor till hoven i Wien och Turin. 1748 utkom An Inquiry concerning Human Understanding (En undersökning av det mänskliga förståndet) som är en förenklad och delvis omarbetad version av Treatise och 1749 flyttade han till Edinburgh, till sin brors landställe. 1751 sökte Hume en professur i Glasgow, men lyckdes inte heller denna gång få tjänsten. Från 1752 till 1763 var han bibliotekarie för advokatståndet i Edinburgh och påbörjade under denna tid sitt historiska författarskap. Under perioden 1754 till 1761 utkom flera historiska verk och 1752 publicerade han både Political Discourses och An Inquiry concerning the Principles of Morals (En undersökning av moralens principer). 1763 till 1766 innehade han ett ämbete vid ambassaden i Paris, där han uppmärksammades av philosophes och bl.a lärde känna Rousseau. 1767 till 1769 hade han en post vid centraladministrationen i London som undersekreterare, varefter han drog sig tillbaka till Edinburgh, där han levde fram till sin död år 1776. Först efter hans död utkom på egen begäran Dialogues concerning Natural Religion år 1777 (Dialoger om naturlig religion).

Kunskapsteori
Humes kunskapsteori präglas av en långtgående empirism. Han kritiserar föreställningen om medfödda idéer och hävdar att all kunskap bygger på erfarenheten och att alla begrepp härrör ur erfarenheten.

Hume skiljer på två olika typer av perceptioner: idéer och intryck. Intrycken är starka och livliga perceptioner och består av sinnesintryck och reflekterade intryck, dvs. passioner, begär och emotioner. Idéerna är mindre starka perceptioner, som är svaga avspeglingar av intrycken i tänkandet.

Både intrycken och idéerna kan vara enkla eller sammansatta. Enkla perceptioner kan inte särskiljas eller upplösas, medan sammansatta perceptioner kan åtskiljas till sina delar.

I regel så korresponderar intryck och idéer och alla enkla idéer härrör ur intryck och är i någon mening kopior av dessa. Sammansatta idéer däremot behöver inte vara kopior av sammansatta intryck.

Det här är grunddragen i Humes empirism, vilken han använder som en utgångspunkt för en diskussion av flera centrala begrepp inom filosofin, bl.a substansbegreppet, orsaksbegreppet, personlig identitet och existens.

En annan viktig aspekt av Humes kunskapsteori är hans distinktion mellan kunskap och sannolikhet. Kunskap består av intuitiv kunskap, vilken uppnås omedelbart, och demonstrativ kunskap som uppnås genom demonstrativa slutledningar. Sannolikhet består av direkt observation och slutledningar från direkt observation. Denna indelning av kunskapen i fyra kategorier är fullständig, enligt Hume, i den meningen att det inte finns någon annan form av kunskap.

Det väsentliga i denna distinktion fångas också i Humes distinktion mellan kunskap om relationer mellan idéer (intuitiv och demonstrativ kunskap) och kunskap om fakta (direkt observation och slutledningar från direkt observation).

Hume är skeptisk vad gäller framför allt kunskap som bygger på slutledningar från observation.

Substans
Hume kritiserar en vanlig uppfattning om substansen som någonting underliggande som fortgår genom förändring och bär upp ett tings egenskaper.

Idén om substansen måste antingen härröra ur ett sinnesintryck eller ett reflekterat intryck om den verkligen finns. Men varken sinnesintryck eller reflekterade intryck ger upphov till idén om en substans. "Vi äger därför inget begrepp om substans såsom skilt från en samling av enskilda egenskaper och ej heller inlägger vi däri någon annan betydelse, när vi talar eller resonerar därom. ...Föreställningen om substans... är inget annat än en samling av enkla idéer, förenade av fantasin samt med ett särskilt namn, medels vilket vi antingen hos oss själva eller hos andra kunna åter framkalla denna samling."

Kausalitet
Hume ifrågasätter möjligheten av att rationellt rättfärdiga antaganden om kausala relationer. I föreställningen om att någonting, A, orsakar någonting annat, B, ryms tre komponenter: samvaro i tid och rum mellan A och B, att A föregår B i tiden och att det finns en nödvändig förbindelse mellan A och B, dvs. att B i någon mening måste inträffa om A inträffar. Det som är särskilt problematiskt är den sista komponenten, föreställningen om en nödvändig förbindelse. Tron på kausala relationer grundar sig på uppfattningen att framtiden kommer att likna det förflutna och att lika effekter följer av lika orsaker.

Om vi skall kunna ha förnuftig kunskap om kausala relationer måste denna kunskap tillhöra någon av de fyra typerna av kunskap som nämndes ovan. Men vi kan inte ha demonstrativ eller intuitiv kunskap om kausala relationer, eftersom det inte är självmotsägande att hävda att B inte skulle följa på A, även om alla händelser av typ B vid alla tidigare observerade fall har följt på händelser av typ A, eftersom A och B är två skilda händelser. Det är t.ex. inte självmotsägande att tänka sig att två biljardbollar som krockar skulle kunna stanna upp, istället för att studsa ifrån varandra, eller att de studsade i vilken riktning som helst. A priori kan vi aldrig avgöra vad som kommer att hända. Vår kunskap om kausala relationer måste alltså grunda sig på erfarenhet. Men vi kan aldrig direkt observera kausala relationer, eftersom vi aldrig observerar någon nödvändig förbindelse mellan orsaken och verkan. Det enda vi kan observera är en konstant förbindelse mellan händelser av typ A och händelser av typ B. Därmed är det enda alternativ som återstår att vår kunskap om kausala relationer grundar sig på slutledningar från direkta observationer, men att hävda det är att röra sig i cirkel, eftersom slutledningar från direkta observationer bygger på antaganden om kausala relationer. Alltså kan vi inte ha någon förnuftig kunskap om kausala relationer eller orsakssamband.

Hume menar istället att det är vanan som ligger till grund för vår tro på orsakssamband. Han tycks resonera ungefär så här. Vi har vid upprepade tillfällen observerat en konstant förbindelse mellan två typer av händelser A och B, vilket skapar en förväntan inom oss att alla händelser av typen B kommer att följa på händelser av typen A. Upplevelsen av denna förväntan ligger till grund för idén om en nödvändig förbindelse, som medvetandet projicerar på objekten. Den nödvändiga förbindelsen är ingenting som är i tingen i sig själva, utan är någonting som medvetandet projicerar på dem.

Personlig identitet
Hume vänder sig emot uppfattningen av själen som en substans eller jaget som en entitet som fortgår genom tiden och bär upp de olika medvetandetillstånden. Enligt Hume finns det inget jag i denna mening. Om jaget existerar så är det endast som ett knippe eller en samling perceptioner. Humes resonemang bygger på samma tankegång som vid kritiken av substansbegreppet. Hume kan inte finna inom sig någon idé om ett jag, eftersom han inte har något intryck av ett jag. Det enda han har intryck av är enskilda perceptioner.

Hume tycks mena att det som ger upphov till vår falska föreställning om jagets existens och vår personliga identitet är en enhet hos våra perceptioner som upplevs p.g.a. associationer mellan perceptioner.

Som vi kan se är det åter Humes radikala empirism som underbygger hans kritik.

Etik
Hume betraktas vanligen som en emotivist, vilket innebär att han menar att moraliska påståenden saknar sanningsvärden, eftersom de varken säger någonting om fakta eller om relationer mellan idéer. Moraliska påståenden ger istället uttryck för en känsla.

Om någon hävdar att en handling är god eller ond eller att den bör eller inte bör utföras, så ger personen ifråga uttryck för sitt gillande eller ogillande. Hon påstår ingenting objektivt om handlingen i sig själv.

Även om känslan är moralens grundval i denna mening och vilka ändamål vi strävar efter aldrig avgörs av förnuftet, så är förnuftet inte oviktigt. Förnuftet visar oss medlen till att uppnå våra mål.

Humes emotivism hänger ihop med "Humes lag" och Humes internalism.

"Humes lag" är en tes som hävdar att man aldrig kan härleda ett bör från ett är och bygger på tanken att det i en giltig slutledning inte finns något i slutsatsen som inte redan finns implicit i premisserna. Hume skriver: "I varje moralsystem som jag hittills påträffat, har jag alltid noterat att upphovsmannen under någon tid för ett vanligt resonemang, fastställer existensen av en Gud eller gör observationer om mänskliga angelägenheter, men så märker jag plötsligt att jag istället för de vanliga föreningsorden mellan satser, är och är inte, bara finner satser som är förenade med ett bör eller bör inte. Övergången är omärklig och likväl skickelsediger. Ty eftersom detta bör eller bör inte uttrycker ett nytt förhållande eller påstående, är det nödvändigt att detta iakttas och förklaras, och att man samtidigt anger skäl för det till synes helt orimliga, hur denna nya relation kan vara en slutledning från relationer av helt annan karaktär."

Hume kan tolkas som internalist, vilket betyder att han menar att accepterandet av moraliska påståenden leder till handling, någonting som förnuftet aldrig i sig själv kan åstadkomma. Till detta krävs också känslan.

Hume diskuterar också ingående olika dygder. En dygd är en mental kvalitet som vi gillar. Exakt vilka kvaliteter som uppfattas som dygder kan variera något från samhälle till samhälle och tid till tid, men i princip är skillnaden inte stor, eftersom vilka kvaliteter vi gillar har sin grund i en gemensam mänsklig natur.

Hume menar att dygderna kan delas upp i fyra klasser. Kvaliteter som är användbara för oss själva. Kvaliteter som är omedelbart angenäma för oss själva. Kvaliteter som är användbara för andra. Och slutligen kvaliteter som är omedelbart angenäma för andra. Exakt hur många dygder det finns och hur dessa skall delas in i de olika kategorierna tycks inte vara så viktigt för Hume, det viktiga är att en sådan indelning är möjlig.