Descartes, René 1596-1650

Biografi
Fransk filosof, matematiker, naturforskare och militär. Descartes föddes den sista mars 1596 i La Haye i Frankrike och fick sin utbildning på jesuitskolan Collège royal i La Flèche (Anjou) mellan åren 1606 och 1614. Hans familj var adlig och hade det gott ställt ekonomiskt. Efter att han lämnat jesuitskolan flyttade han till Paris där han bl.a. träffade munken Marin Marsenne och matematikern Mydorge. En tid drog han sig tillbaka till förstaden St. Germain. 1616 avlade han examen i juridik vid universitetet i Poiters och två år senare flyttade han till Nederländerna för utbildning vid krigsskolan Maurice de Nassau, där han bl.a. träffade fysikern Isaac Beeckman och studerade den moderna fysiken. 1619 reste han omkring i Tyskland och besökte också Köpenhamn, den 10 november hade han en vision av ett nytt matematiskt, vetenskapligt och filosofiskt system. 1622 återvände han till Frankrike men vistades också en tid i Italien mellan 1623-1625. 1628 författade han Regulae ad directionem ingenii (Regler för användandet av människans kunskapsförmågor) och flyttade till Nederländerna, vilket blev hans hem fram till 1649, även om han bytte adress vid ett flertal tillfällen. Descartes börjde arbeta med Le Monde (Om världen) 1629, men övergav planerna på att publicera verket, p.g.a. att Galileo fördömdes. 1635 föddes Descartes dotter Francine och två år senare utkom Discours de la méthode (Om metoden) tillsammans med (La Dioptrigue, Les Météores och La Géométrie). 1641 utkom Meditationes de Prima Philosophia (Metafysiska meditationer), tillsammans med invändningar från en rad av den tidens mest kända intellektuella och Descartes svar på dessa invändningar. 1642 utkom en andra upplaga. Året därpå fördömdes den cartesianska filosofin vid universitetet vid Utrecht, samma år som Principia Philosophiae (Filosofins principer) utkom. Tre år senare tilldelas han pension av kungen av Frankrike och publiceras Notae in programma quoddam. Den 1 september 1649 reste Descartes till Stockholm på en inbjudan av drottning Kristina, med vilken han hade etablerat kontakt redan 1647 via det franska sändebudet Chanut. Samma år publicerdes Les Passions de l´ame (Om passionerna), som troligtvis tillkom i Stockholm. Bara fyra månader senare drabbades Descartes av lunginflamation och dog i Stockholm den 11 februari år 1650.

Citat
"För att filosofera seriöst och söka sanningen om alla ting som kan vetas, måste vi först av allt lägga åt sidan alla våra förutfattade meningar, eller åtminstone iakttaga den största försiktighet för att inte sätta vår lit till några av de uppfattningar som vi accepterade i det förflutna förrän vi först har undersökt dem noga ånyo och bekräftat deras sanning. Härnäst, måste vi på ett metodiskt sätt uppmärksamma de begrepp som vi har inom oss, och vi måste bedöma som sanna alla och bara de vars sanning vi klart och tydligt känner igen när vi uppmärksammar dem på detta sätt. När vi gör detta skall vi inse, först av allt, att vi existerar i den mån vår natur består i tänkande; och vi skall samtidigt inse både att det finns en Gud, och att vi beror på honom, och även att ett beaktande av hans attribut sätter oss i stånd att undersöka andra tings sanning, eftersom han är deras orsak. Slutligen, kommer vi att se att vi förutom begreppen om Gud och om vårt medvetande, har inom oss kunskapen om många propositioner, vilka är evigt sanna, så som `Ingenting kommer ur ingenting´. Vi skall även finna att vi har kunskap både om en kroppslig eller utsträckt natur som är delbar, rörlig, och så vidare, och också om vissa förnimmelser som påverkar oss, så som förnimmelserna av smärta, färger, smaker och så vidare (även om vi ännu inte vet orsaken till att vi påverkas på detta sätt). När vi kontrasterar all denna kunskap med de förvirrade tankar vi hade innan, kommer vi att skaffa oss vanan att forma klara och tydliga begrepp om alla de ting som kan vetas. Dessa få instruktioner tycks mig innehålla de viktigaste principerna för mänsklig kunskap."

Introduktion
Descartes försökte bygga en ny naturvetenskap och filosofi som var lika säker som matematiken och som byggde på samma grundprinciper. Idealet var ett axiomatiserat system, där utgångspunkterna utgjordes av självevidenta sanningar. Förebilden var, som för många andra rationalister, Euklides geometri.

Kunskapsteori
Descartes brukar i kunskapsteoretiska sammanhang betraktas som rationalist och fundamentist, vilket innebär att han menar att människan med hjälp av förnuftet kan vinna insikt i verklighetens sanna natur, att det finns medfödda idéer och att kunskapen måste byggas på ett säkert fundament.

Descartes kom redan som ung att betvivla mycket utav det han tidigare lärt sig och stora delar av hans filosofi kan förstås i ljuset av detta tvivel. Han menar att vi måste försöka bygga kunskapen på en absolut säker grund och utifrån denna grund stegvis härleda all övrig kunskap för att på så sätt försäkra oss om att vi aldrig misstar oss och sluter oss till en falsk proposition från en sann proposition. Om grundvalen för vår kunskap är osäker, så är också allt som bygger på denna grundval osäkert. För att finna kunskapens säkra fundament använder han sig av ett metodologiskt tvivel. Han beslutar sig för att försöka tvivla på allt han någonsin förmår och inte anta någonting för sant som det finns minsta skäl att betvivla. På detta sätt hoppas han komma fram till någonting han inte kan betvivla, någonting som kan utgöra kunskapens säkra grund.

Descartes inriktar sitt tvivel på grundprinciperna för vår kunskap, nämligen att sinnesförnimmelserna och förnuftet är tillförlitliga kunskapskällor.

Descartes vet att sinnena vid olika tillfällen har bedragit honom och han kan därför inte helt lita på dem, eftersom det inte är sunt att helt lita på någon som har bedragit en.

Han kan inte helt säkert veta att de inte också just i det ögonblick bedrar honom då han tror att de inte gör det. Han kan heller inte helt säkert veta att han inte drömmer när han tror att han är vaken, eftersom det inte finns några säkra eller tydliga tecken som skiljer det han tror är ett vaket tillstånd från drömmen. Han har vid flera tillfällen varit övertygad om att han har varit vaken då han har drömt.

Även förnuftet kan bedra honom, eftersom han inte känner till sitt ursprung. Antingen är han skapad av en allsmäktig Gud, eller också är han skapad av någonting annat som inte är allsmäktigt. Men i båda fallen är det möjligt att han är skapad så att han tar fel när han använder sitt förnuft.

Dessa skäl är tillräckliga, enligt Descartes, för att få honom att tvivla på alla tidigare trosföreställningar och frågan blir om det finns någonting överhuvudtaget han inte kan tvivla på. Det finns det. Propositionen att jag är, jag tänker, är nödvändigt sann varje gång Descartes fattar den i sitt medvetande. Han kan anta att det inte finns en Gud, att det inte finns några kroppar och till och med att han inte själv har någon kropp, men han kan inte anta att han som har sådana tankar är ingenting. "För det är en motsägelse att anta att det som tänker inte, i samma stund som det tänker, existerar... Denna slutledning - jag tänker, därför existerar jag - är den första och mest säkra av alla som faller var och en in som filosoferar på ett metodiskt sätt." Det här är kunskapens fundament. Även om Descartes t.ex. kan tvivla på att det finns en yttervärld, så kan han inte tvivla på att han har upplevelsen av att det finns en yttervärld, att det finns andra kroppar, att han själv har en kropp osv. Detta är sant även om han drömmer, eller tar fel.

Descartes uppmärksammar att det utmärkande för denna intuition eller slutledning är att han uppfattar den klart och tydligt och det tycks som om han därmed skulle kunna anta klarhet och tydlighet som generella sanningskriterier. För att kunna göra det måste han dock först försäkra sig om att han aldrig kan ta fel när han uppfattar någonting klart och tydligt och för att göra det måste han försäkra sig om att det finns en Gud och att Gud är god och aldrig skulle bedra honom.

Descartes menar att han kan bevisa Guds existens. Han har en idé om Gud som en högst fullkomlig varelse och eftersom det måste finnas lika mycket realitet eller verklighet i orsaken till en idé, som det finns i idéns objekt, så måste Gud finnas och vara orsak till Descartes idé om Gud.

När Descartes väl har försäkrat sig om att Gud existerar, så vet han också att han kan lita på att allt han klart och tydligt uppfattar är sant, eftersom Gud är ett högst fullkomligt väsen och därmed inte kan vara en bedragare och ha skapat honom så att han tar fel när han uppfattar någonting klart och tydligt. Med detta som utgångspunkt fortsätter han med att bygga upp ett metafysiskt system.

Metafysik
Tre centrala begrepp i Descartes metafysik är substans, attribut och modus.

En substans är "ett ting som existerar på ett sådant sätt att det inte beror på något annat ting för sin existens." Egentligen finns det bara en substans och det är Gud. Gud behöver ingenting annat för sin existens än sig själv och han existerar med nödvändighet. Hans existens följer ur hans väsen. Gud är ett högst fullkomligt väsen, han är oändlig, evig, allsmäktig, allvetande, källan till all godhet och sanning och skaparen av alla ting. Han har inom sig alla fullkomligheter och han har inte bara skapat världen, utan upprätthåller den också i varje ögonblick. Vi kan veta att Gud existerar, men aldrig helt förstå eller begripa hans oändliga väsen.

Även om Gud egentligen är den enda substansen, så kan också kropp och själ (medvetande) betraktas som substanser, eftersom de endast behöver Gud för sin existens. Descartes metafysik är därmed en form av dualism. Han accepterar bara två ultimata klasser av ting. Allt annat som existerar är beroende av substanserna.

Till varje substans hör ett principiellt attribut, som är substansens väsen eller natur. Själens natur är tänkande och kroppens är utsträckning. Attributet är alltid beroende av en substans och varje gång vi iakttar ett attribut kan vi sluta oss till att det måste existera en substans, till vilken attributet hör.

Ett modus är enligt Descartes "exakt det samma som... ett attribut eller kvalitet. Men vi använder termen modus när vi tänker på en substans som påverkad eller modifierad." och det tycks som om Descartes menar att allt annat än utsträckning vad gäller kropp och tanke vad gäller själ som attribueras till en substans är en modifikation eller ett modus av substansens principiella attribut. Allt annat som attribueras till en substans är alltså beroende av tanke eller utsträckning.

Till utsträckt substans hör förutom storlek, dvs. utsträckning i längd, bredd och djup, form, rörelse, ställning (position) och delbarhet och till tänkande substans hör perception, vilja och alla modi av perception och vilja.

Enligt Descartes finns det inget vakum och inga atomer, dvs. bitar av materia som till sin natur är odelbara. En kropps natur består inte i tyngd, hårdhet, färg, kyla eller hetta, utan endast i utsträckning och egentligen finns det ingen verklig distinktion mellan rum och kroppslig substans, den enda skillnaden ligger i sättet vi uppfattar dem på. Den här världen, som är den enda som existerar, består av en och samma materia och den har inga gränser för sin utsträckning. Det finns bara en enda värld och den är oändlig.

Alla universalier, dvs. släkten, arter, differentia, egenskaper och accidenser, är enligt Descartes tillsammans med antal endast modi av tänkande och uppstår genom att vi använder samma idé för att tänka på alla individuella ting som liknar varandra.

Medvetandefilosofi
Kroppen och själen är enligt Descartes två helt väsensskilda substanser och även om de hos människor faktiskt är intimt förknippade med varandra, så skulle de kunna existera utan varandra. Själens natur är tänkande och kroppens är utsträckning. Tanken "inkluderar allt som är inom oss på ett sådant sätt att vi är direkt medvetna om det" och alla viljans, intellektets, föreställningsförmågans och sinnenas operationer är tankar. Med modern terminologi skulle vi kunna säga att själens natur är medvetande.

Själen är odelbar, i någon mening förenad med alla delar av kroppen och existerar endast i tiden, medan kroppen är delbar och existerar både i rum och i tid.

Förbindelsen mellan själen och kroppen sker genom en kausal växelverkan. Förändringar eller rörelser i kroppen kan orsaka förnimmelser i själen och själen kan genom viljan sätta kroppen i rörelse. Enligt Descartes sker denna växelverkan i tallkottkörteln.

Senare i livet tycks Descartes gå ifrån denna skarpa dualism och istället argumentera för någon form av parallellism, dvs. en teori som hävdar att det inte sker någon kausal växelverkan mellan kroppen och själen, utan att de existerar parallellt, sida vid sida.

Den fria viljan
Människan har enligt Descartes en fri vilja och är ansvarig för sina handlingar. Viljans frihet är självevident och kunskapen om den är medfödd.