Aristoteles 384-322 f.Kr.

Biografi
Grekisk filosof, logiker och naturforskare. Föddes i Stageiros på Chalkidike, där fadern var hovläkare hos kungen av Makedonien. Reste som sjuttonåring till Aten för att studera vid Platons akademi, där han stannade i 20 år och också verkade som lärare. Under denna tid författade han troligen ett antal dialoger enligt Platons mönster, vilka dock har gått förlorade. Efter Platons död tog dennes systerson Speusippos över ledarskapet för akademin, varpå Aristoteles lämnade akademin och reste till staden Assos i Mysien, där han under ett par år uppehöll sig hos "tyrannen" Hermias. Därefter flyttade han vidare till Mykilen på ön Lesbos, efter att Hermias avrättats. Under denna tid ägnade han sig åt biologiska studier och bildade familj. År 343 flyttade han till Makedonien och blev ansvarig för den då trettonårige Alexanders (senare Alexander den store) utbildning. År 335 besteg Alexander tronen och Aristoteles återvände till Aten där han grundade sin egen skola, Lykeion. Troligtvis tillkom en stor del av Aristoteles manuskript under perioden mellan 335 till 323, då han förestod sin skola. Efter Alexanders död anklagades Aristoteles för gudlöshet av sina fiender och han tvingades fly från Aten till Kalikis på Euboea för att undgå att dömas till döden. Året därpå, år 322, dog han 62 år gammal. Många av Aristoteles skrifter har gått förlorade för eftervärlden. Ändå har vi tillgång till en stor mängd skrifter, vilket har sin förklaring i Aristoteles stora produktion. Skrifterna sammanfördes kring år 40-20 f.kr. av Andronikos från Rhodos till böcker ordnade efter ämnesområden. De kanske viktigaste filosofiska skrifterna är: de logiska skrifterna: Kategorierna, Peri hermeneias (De Interpretatione), Första analytiken, Andra analytiken, Topiken och Sofistiska vederläggningar, Fysiken, Metafysiken (14 böcker), Om Själen, Nikomachiska etiken och Politiken.

Kunskapsteori
Aristoteles använder flera olika begrepp för att beskriva kunskap. Det kanske mest centrala är vetenskap. En vetenskap har enligt Aristoteles en deduktiv struktur och bygger på demonstrativa syllogismer där teoremen är härledningar från första principer. Exakt vilken status de första principerna har är inte helt klart, ofta tycks Aristoteles tänka sig att de är nödvändiga sanningar som är bättre kända än slutsatsen. Om detta är riktigt, så är hans kunskapsteori en form av fundamentism och de första principerna den grundval på vilken kunskapen vilar. De första principerna är helt enkelt varje enskild vetenskaps grundläggande principer och är en garanti för att det inte uppstår en oändlig regress av berättigande.

Aristoteles tycks tänka sig att åtminstone några av de första principerna kan nås genom en induktiv process där man sluter sig från det enskilda till det allmänna och därmed ytterst vila på perceptuella observationer. I andra sammanhang tycks hans metod emellertid ha vissa likheter med den s.k. koherentismen och vara en form av dialektik. De första principerna nås då genom en dialektisk process, som startar från de vardagliga åsikter som råder i samhället och slutligen når fram till de första principerna.

Metafysik
Aristoteles menar att metafysiken, eller den första filosofin, som han kallar den, består av tre områden: ontologi, som är läran om det varande så som varande; teologi, som är läran om Gud; och läran om de första principerna eller orsakerna, grundsatserna eller axiomen. Hur dessa olika områden förhåller sig till varandra är inte klarlagt.

Det varande har enligt Aristoteles många betydelser, "att vara" betecknar på flera olika sätt. Han skiljer ut fyra grundbetydelser: att vara i tillfällig, accidentiell mening (till skillnad från att vara nödvändig, essentiell); att vara i kategoriernas mening; att vara i meningen vara sann, vara falsk; och att vara i meningen potentiell eller aktuell (möjlig eller verklig). Aristoteles tankar kring det varande anknyter därmed till kategoriläran.

Aristoteles kategorilära har språkfilosofiska, logiska och metafysiska aspekter, men troligen är den först och främst ett försök att redogöra för verklighetens mest generella konstitution. Kategorierna är högsta släkten eller de mest generella typerna av "ting" som finns och anger de fundamentala allmänbegrepp som det varande faller under. Allt som existerar måste tillhöra någon av kategorierna.

Aristoteles talar som mest om tio kategorier: substans, kvalitet, kvantitet, relation, ställe/plats, tid, ställning, det att ha, handling och passivitet.

Av dessa är substanskategorin den mest grundläggande, eftersom substansen är det varom allt annat sägs men som själv inte sägs om något. Aristoteles skiljer på primära och sekundära substanser. De primära substanserna är de enskilda tingen eller individerna, t.ex. Sokrates och en häst och har självständig existens, medan alla andra kategorier och allt annat som existerar i någon mening är beroende av de primära substanserna för sin existens. De sekundära substanserna är släkten och arter.

Substans-begreppet används också i andra betydelser, kanske framför allt för att beteckna de substantiella formerna, men även i sekundär mening om substratet och materien. Somliga anser också att substansen är väsendet, det allmänna, artbegreppet eller substratet. Med substrat menas materia, form eller sammanslagningen av form och materia. Nära förknippat med Aristoteles substansteori är därmed hans distinktioner mellan form och materia och mellan potentialitet och aktualitet.

Aristoteles inför distinktionen mellan ett tings materia och dess form. Materia är t.ex. brons i en staty, medan formen är statyns gestalt, dess beskaffenhet, eller det sätt på vilket materien har organiserats. Det enskilda tinget, statyn, är en sammanslagning av materia och form och på samma sätt förhåller det sig även med alla andra ting. Formen är primär i förhållande till materian.

Det varande bestäms också med avseende på potentialitet och aktualitet, två begrepp som är viktiga bl.a. vid beskrivningen av olika processer, rörelser och aktualiseringar. Man kan säga att något finns potentiellt i något annat, såtillvida som det kan avledas från detta, t.ex. finns statyn potentiellt i träet. Träet är potentiellt en staty och generellt är materia form. Aktualiteten är primär till begreppet, till tiden och till substanskaraktären i förhållande till potentialiteten.

Aristoteles teori är en form av essentialism, han menar att vissa egenskaper tillkommer en individ med nödvändighet. En individs väsen är de egenskaper den måste ha så länge som den existerar; det är nödvändigt att om individen existerar, så har den dessa egenskaper. Inte alla egenskaper är essentiella, utan en del är accidentiella, dvs. sådana att individen kan förlora dem och ändå fortsätta att existera. Enligt Aristoteles innebär det att vara för en entitet just att vara vad den är och vad någonting är avgörs av vilken typ den tillhör, t.ex. människa eller häst. Därför är typerna nödvändiga för de konkreta individer som är deras medlemmar och det är de som bestämmer de konkreta individernas väsen.

Aristoteles argumenterar emot icke-exemplifierade, självständigt existerande universalier. Formerna existerar immanent i de konkreta tingen. De konkreta individerna är ontologiskt mer grundläggande än universalierna.

Fysik
Fysiken är den vetenskapliga kunskapen om naturen.

Naturliga objekt inkluderar bl.a. djur och deras delar, växter och enkla kroppar som jord, eld, luft och vatten och innehåller inom sig själva en källa till förändring och stabilitet. Ett tings natur är en viss princip och orsak till förändring och stabilitet i tinget och naturen är direkt närvarande (ej tillfälligt) i tinget.

Eftersom det är naturvetenskapsmannens uppgift att undersöka och försöka förstå naturen är det viktigt att han undersöker olika typer av förändringar och orsaker och förstår både materia och form.

Det finns fyra typer av orsaker, enligt Aristoteles. Idag skulle vi kanske benämna Aristoteles olika orsaker för olika typer av förklaringar istället. Aristoteles skiljer mellan materiella, formella, verkande och ändamålsorsaker. Den materiella orsaken är det från vilket ett ting är gjort, t.ex. brons i en staty, eller silver i en skål. Den formella orsaken är tingets form, t.ex. är tal orsak till oktaven. Den verkande orsaken är den ursprungliga källan till förändring, t.ex. fadern till ett barn och producenten till en produkt. Ändamålsorsaken är vad någonting är till för, t.ex. gåendet som är till för hälsan.

Dessa olika former av orsaker sammanfaller ofta, särskilt den formella, den verkande och ändamålsorsaken. Särskilt viktiga i naturen är ändamålsorsakerna och ett tings natur kan betraktas som en ändamålsorsak.

Enligt Aristoteles finns det tre grundläggande typer av förändringar: när något blir till, en förändring från en icke-entitet till en entitet; när något upphör att vara, en förändring från en entitet till en icke-entitet; och variation, en förändring från en entitet till en entitet, dvs. när subjektet fortsätter att existera genom förändringen, men när något attribut förändras. Den sista typen av förändringar kan i sin tur delas upp i tre olika typer: kvalitativ förändring, kvantitativ förändring och platsförändring.

Själen
Aristoteles utgår i sin teori för själen ifrån distinktionen mellan form och materia. "Själen är något... som liksom är formen hos en naturlig kropp, som till möjligheten är levande", själen är kroppens form, dess enteleki, eller dess livgivande princip och allt som lever har en själ. Att något har liv innebär "att närandet, växandet och bortdöendet äger rum genom tinget självt" och att vara är för de levande varelserna att leva. "Kroppen åter är det som till möjligheten är (en levande varelse)".

Själen är också kroppens orsak på tre bestämda sätt: den är rörelsens upphov, den är ändamålet och den är väsendet i de besjälade kropparna.

Eftersom själen förhåller sig till kroppen som formen till materian, kan den varken skiljas från, eller existera utan kroppen och Aristoteles torde därmed vända sig emot tron på den individuella själens odödlighet. Han menar dock att en del av den förnuftiga delen av själen kan beskrivas som odödlig.

Aristoteles delar in själen i olika själsförmögenheter. De viktigaste utav dessa är näringsförmågan, förnimmelseförmågan och förnuftet.

Näringsförmågan innefattar hela den nutritiva funktionen, ämnesomsättningen och fortplantningen och är gemensam för allt levande: växter, djur och människor. Förmågan är en nödvändig förutsättning för liv och ingen av de övriga själsförmögenheterna kan fortgå förutan den. Däremot så kan näringsförmågan finnas utan de övriga funktionerna, vilket är fallet med växterna.

Förnimmelseförmågan är förmågan till syn-, hörsel, lukt-, smak-, och känselförnimmelser. Av dessa är känselförnimmelsen den primära, i den meningen att den delas av alla som har förnimmelser, medan det kan finnas varelser som har känselförnimmelser, men saknar andra förnimmelser. De som har förnimmelseförmåga har också förmåga till strävande, begär, mod och viljande, eftersom de som har förnimmelser också har förnimmelser av lust och olust, angenämt och oangenämt och de som har dessa förnimmelser har också begär, eftersom begäret är ett strävande efter något angenämt. Djuren kännetecknas i främsta rummet av förnimmelser.

Slutligen har vi tankeförmågan (eller förnuftet), vilken är den utmärkande själsförmögenheten för människan. Förnuftet är det varmed själen tänker och Aristoteles talar om det som orten eller rummet för formerna. Det finns två slags förnuft: ett aktivt och ett passivt. Det aktiva förnuftet är skiljbart från kroppen och dess väsen är verksamhet. Det är "blott vad det är, och blott detta är odödligt och alltid bestående." Det passiva förnuftet däremot blir allting och är förgängligt.

Etik
Aristoteles betonar förnuftets och dygdernas vikt för det goda livet och hans etik kan tolkas som en form av naturalism.

Utgångspunkten är det goda för människan. Alla mänskliga aktiviteter strävar efter någonting, de har ett ändamål, någonting som är eller antas vara gott, antingen i sig självt eller som ett medel till någonting annat. Olika aktiviteter, konster och vetenskaper har emellertid olika ändamål och det är därmed naturligt att fråga sig om det finns någonting som är gott i sig. Det finns det enligt Aristoteles, den politiska vetenskapen har det högsta goda som mål, det som vi begär för dess egen skull och som är grunden till allt annat vi begär. Detta högsta goda är enligt Aristoteles lycka (eudaimoni), vilket han definierar som en "själens verksamhet, i överensstämmelse med dygden." Lyckan skiljer sig från andra ändamål därigenom att vi begär den för dess egen skull och inte som ett medel till någonting annat. Definitionen av lycka kommer Aristoteles fram till efter att ha undersökt människans form eller funktion och kan därmed tolkas som en naturalism, dvs. ett försök att grunda moralen i människans natur. Att hävda att lyckan är det högsta goda är dock i någon mening trivialt och Aristoteles försöker precisera innebörden i detta svar bl.a. genom att diskutera dygdens natur och skilja mellan olika former av dygder.

Dygden är enligt Aristoteles sin egen belöning och den dygdige kännetecknas av att han gör det rätta därför att han vill göra det och känner glädje när han handlar. Att utföra dygdiga handlingar är att utföra handlingar som är i överensstämmelse med den mänskliga naturen och därför är dygdiga handlingar njutbara för den dygdige, inte bara därför att han älskar dem, utan också därför att de till sin natur är njutbara. Det goda, det lyckliga och det dygdiga livet är i någon mening en och samma sak.

Det finns två grupper av dygder: karaktärsdygder (moraliska dygder) och intellektuella dygder, vilka svarar mot uppdelningen av själen i en irrationell och en förnuftig del och mellan det praktiska och det kontemplativa livet.

Till karaktärsdygderna (de moraliska dygderna) räknas: mod, besinning (måttfullhet), frikostighet, storslagenhet (högsinthet), stolthet, ambition, godlynthet, vänlighet, uppriktighet, kvickhet, och rättrådighet. Aristoteles nämner också blygsamhet (skamkänsla) och indignation, vilka inte i egentlig mening är några dygder, men som ändå kan betraktas som en form av kvasi-dygder.

Till de intellektuella dygderna räknas: vetande, kunnighet, klokhet, insikt, visdom, rådighet, medvetenhet och förståelse och insikt.

De moraliska dygderna erhålls genom att upprepade gånger utföra de motsvarande handlingarna och är ett resultat av vanan. Vi blir vänliga genom att utföra vänliga handlingar, måttfulla genom att utföra måttfulla handlingar osv. Eftersom vanan är dygdernas upphov är det viktigt att redan från ungdomen försöka forma de rätta vanorna och känna glädje för rätt saker, vid rätt tillfällen och i förhållande till rätt personer och överhuvudtaget att handla utifrån riktiga motiv, med tillbörliga medel och vid rätt tidpunkt.

Det går inte i förväg att exakt föreskriva vad en individ bör göra i en given situation, utan agenten måste själv använda sitt förnuft och omdöme och avgöra vilken handling som bör utföras under de rådande omständigheterna. Vad som generellt kan sägas är att man bör undvika ytterligheter.

Den moraliska dygden är (nämligen ingenting annat än) ett karaktärstillstånd och närmare bestämt en disposition att välja den gyllene medelvägen mellan ett för mycket och ett för litet. "Dygd är således en hållning som avser ett val och håller sig till mitten som en klok man skulle bestämma den. Den är en medelväg mellan två laster, övermåttets och bristens."

Modet är en medelväg mellan övermod och feghet, besinningen mellan tygellöshet och okänslighet, frikostighet mellan slösaktighet och snikenhet, storslagenhet mellan omättlighet eller smaklöshet och småskurenhet, stolthet mellan fåfänga och överdriven ödmjukhet, godlynthet mellan vresighet och indolens, vänlighet mellan inställsamhet, eller en disposition för smicker och en disposition för grälsjuka eller missbelåtenhet, uppriktighet mellan skrytsamhet och förställning och kvickhet mellan plumphet och tölpaktighet eller torrhet.

Rättrådighet intar i en viss mening en särställning, eftersom det finns flera slags rättrådighet. Dels den rättrådighet som är den fullständiga dygden i relation till en annan person, dels en partiell rättrådighet som består i opartiskhet. Den förra är den största och mest fullkomliga dygden och innefattar all dygd, dvs. alla de karaktärsdygder som nämnts ovan. Fullkomlig är den därför att den som är i besittning av den kan utöva den också gentemot en annan person och inte bara för egen del. Den rättrådige i denna mening är den laglydige. Den senare är den del av rättrådigheten i dess helhet som främst är inriktad på att fördela vinst och förlust och nyttigt och skadligt proportionerligt och består av två former: den proportionerliga fördelningen av hedersbetyg, pengar o.dyl. och regleringen av människors inbördes mellanhavanden. Regleringen av människors inbördes mellanhavanden åter är uppdelad på två områden: frivilliga transaktioner (t.ex. försäljning, köp, lån, förpliktelser, fall av nyttjande och depositions- och hyresverksamhet) och ofrivilliga transaktioner (t.ex. lömska såsom stöld, äktenskapsbrott, förgiftning, koppleri, slavskoj och lönnmord, och våldsamma såsom misshandel, fängslande, dråp, rån, lemlästning, smädelse och smutskastning).

Blygsamhet (skamkänsla) är medelvägen mellan en disposition att skämmas för allting och skamlöshet. Indignation mellan avund och skadeglädje.

Aristoteles diskuterar också olika livsformer, tre levnadssätt intar en särskilt framträdande plats bland människor. För det första har vi njutningsmänniskor, som antar att det goda och lyckan består i lusten. Dessa individer älskar ett liv fullt av nöjen. De höjer sig dock inte över djurens nivå utan lever som boskap och även om njutningen kan vara någonting gott så finns det högre ideal.

För det andra har vi det socialt aktiva livet, statsmannens eller politikerns liv. Ett liv inriktat på att främja medborgarnas lycka och som syftar till ära och uppskattning. Det här livet är visserligen i någon mening lyckligare än det liv som njutningsmänniskorna lever, men det är ändå inte i egentlig mening det godaste och lyckligaste livet, eftersom det är allt för beroende av yttre faktorer.

Slutligen har vi det kontemplativa livet, ett liv i överensstämmelse med förnuftet, vilket är det högsta idealet och den livsform som mest av allt förtjänar att kallas lycklig. Det kontemplativa livet är lyckligt, njutbart, självständigt, mödolöst, outtröttligt och omtyckt för sin egen skull och det är mest i överensstämmelse med människans natur och det gudomliga i människan.