Scheler, Max 1874-1928

Biografi
Tysk filosof. Judisk mor och protestantisk far. Konverterade vid 14-års ålder till katolicismen. Började studera vid universitetet i München 1893 och var till en början intresserad av medicin och biologi, därefter läste han filosofi och sociologi i Berlin, bl.a. med Dilthey och Simmel. Vid 21 års ålder började han studera medicin och filosofi hos Eucken och Liebmann i Jena. Med hjälp av en avhandling om relationen mellan logik och etik från 1897 och en avhandling om de transcendentala och psykologiska metoderna från 1899 erhöll han doktorsgraden. År 1900 habiliterade han sig och började undervisa vid universitetet i Jena. Året därpå träffade han Husserl i Halle. 1907 flyttade han, på Husserls begäran, till München och blev Lipps assistent. 1910 avskedades han och förbjöds att undervisa vid tyska universitet p.g.a. en privat skandal (bl.a. anklagade hans fru honom för otrohet). Var under en tid medutgivare av den fenomenologiska årsboken. 1911 arbetade han som privatlärare i Göttingen och träffade flera olika fenomenologer, men flyttade redan efter en termin tillbaka till München, där han livnärde sig på att skriva. 1912 publicerades "Über Ressentiment und Moralisches Werturteil" och 1913 utkom både Zur Phänomenologie und Theorie der Sympathiegefühle und von Liebe und Hass, senare omarbetad till Wesen und Formen der Sympathie, och Der Formalismus in der Ethik und die materiale Wertethik (Formalismen i etiken och den materiella värdeetiken), Schelers huvudverk. Efter första världskriget fick Scheler åter möjligheten att undervisa, eftersom undervisningsförbudet upphävdes. 1917-18 var han i Genève och Haag. Från 1919 var han professor i Köln. 1921 utkom Vom Ewigen im Menschen (Om det eviga i Människan), 1926 Die Wissenformen und die Gesellschaft och 1928 Die Stellung des Menschen im Kosmos (Människans ställning i kosmos). Från 1928 var Scheler professor i Frankfurt a.M. Scheler avled den 19 maj 1928.

Fenomenologi
Scheler betraktar sig själv som fenomenolog och använder sig ofta av en fenomenologisk metod, t.ex. då han studerar olika etiska problem. Inom alla områden skiljer fenomenologin mellan tre typer av essentiella relationer: (1) Essenser (och deras relationer) hos kvaliteter och sakinnehåll givna i akter (ting-fenomenologi); (2) Essenser hos akter (i sig själva) och deras inbördes relationer och relationer av grundande (akt-fenomenologi); (3) Essentiella relationer mellan (essenser hos) akter och ting. Exempel på (3) är att värden är givna i känsla och färg i seende.

Etik
Scheler menar att det finns ett icke-formellt a prioriskt element i etiken och han nämner en mängd essentiella relationer mellan värden och värderingar.

Det finns ett antal (rent) formella a priori relationer som har sin grund i essensen hos värden såsom värden. Dessa relationer är oberoende av typen av och kvaliteten hos värdena och av vilken typ av bärare som har dessa värden. De representerar en ren axiologi som motsvarar logiken. Inom denna axiologi kan man skilja mellan en ren teori om värden och en ren teori om värderingar.

Ett första essentiellt faktum är att alla värden (etiska, estetiska osv.) kan delas in i två grupper: positiva och negativa. Detta är ett faktum som ligger i värdenas väsen; det är oberoende av vår förmåga att uppfatta särskilda värdemotsatser, såsom vacker-ful, god-ond, angenäm-oangenäm.

Scheler nämner även ett antal axiom som a priori fixerar relationerna mellan varat och negativa och positiva värden. För det första, existensen av ett positivt värde är ett positivt värde. För det andra, existensen av ett negativt värde är ett negativt värde. För det tredje, icke-existensen av ett positivt värde är ett negativt värde. För det fjärde, icke-existensen av ett negativt värde är ett positivt värde.

Man bör uppmärksamma ett antal essentiella relationer som råder mellan värden och det (ideala) börat. Börat måste, enligt den tyske filosofen, ha sin grund i värden, dvs. endast värden bör eller bör inte vara. Vidare gäller att positiva värden bör vara och att negativa värden inte bör vara.

Det finns också ett antal förbindelser som är a priori giltiga för relationen mellan varat och det ideala börat och mellan bör, rätt och fel. Varat hos allt som bör vara fallet är rätt, och varat hos allt som inte bör vara är fel; allt icke-vara hos allt som bör vara är fel, och allt icke-vara hos det som inte bör vara är rätt. Det förefaller således vara rimligt att anta att Scheler skulle ha accepterat följande satser: Om det bör vara fallet att A, så är A rätt; Om det bör vara fallet att inte-A, så är A fel; Om det bör vara fallet att A, så är inte-A fel; Om det inte bör vara fallet att inte-A, så är A rätt.

Det finns andra liknande relationer: samma värde kan inte vara både positivt och negativt; varje icke-negativt värde är ett positivt värde; varje icke-positivt värde är ett negativt värde. Dessa relationer råder mellan värdena själva, oberoende av deras vara eller icke-vara. Mot dessa principer svarar vissa relationer mellan våra värderingar: det är omöjligt att anta att ett och samma värde är både positivt och negativt. Man kan förvisso värdera ett och samma ting både positivt och negativt, men endast p.g.a. att man urskiljer olika värdeförhållanden i detta ting. Det är en evident proposition att vi inte vid ett och samma tillfälle kan både begära och avvisa ett och samma värdeförhållande.

Det finns också vissa a priori relationer mellan värden och deras bärare. Scheler nämner bl.a. följande exempel. Endast personer kan (ursprungligen) vara moraliskt goda eller onda; allt annat kan vara gott och ont endast genom att vara relaterat till personer. Alla egenskaper som varierar med godheten hos personen kallas "dygder"; de som varierar med personens ondska kallas "laster". Viljeakter och handlingar är också goda eller onda i relation till personer.

En person kan inte vara angenäm (njutbar) eller användbar, enligt Scheler. Dessa värden är värden hos ting och händelser. Omvänt finns det inga moraliskt goda ting eller händelser. Alla estetiska värden är essentiellt ting-värden medan etiska värden alltid tillhör personer (och akter), de är aldrig kopplade till objekt. Personer och akter kan aldrig vara givna som objekt. Så fort vi objektifierar en människa på något sätt, så försvinner bäraren av värden, enligt Scheler.

Det ädla och det vulgära/gemena (det dugliga eller duktiga och det dåliga) är värden som tillhör levande varelser i allmänhet. Dessa värden är essentiellt livsvärden eller vitala värden. Inte bara människor utan även djur och växter är bärare av dessa värden, eller med andra ord allt som är levande. Men de tillhör inte ting. Levande varelser är inte ting, enligt Scheler. De tillhör en helt egen irreducibel kategori.

Värdemodaliteter och värdenas rangordning
Scheler menar att det finns en rangordning mellan olika värdemodaliteter som vi kan upptäcka a priori.

Längst ned finns skillnaden mellan det angenäma och det oangenäma, som korrelerar med eller erfars i njutning och lidande, lust och smärta. En typ av händelse kan vara angenäm för en person eller varelse och oangenäm för en annan, men själva skillnaden mellan angenämt och oangenämt är absolut (och ges före varje kognition av ting). Scheler menar att det angenäma är att föredra framför det oangenäma. Detta påstående är en förståndslag som vi har kunskap om a priori och det är en förutsättning för all observation och induktion. Påståendet baseras varken på observation eller induktion, inte heller kan det förklaras med hjälp av evolutionsteorier. Skulle någon hävda att det finns individer som föredrar det oangenäma före det angenäma, skulle vi misstro detta a priori.

Nästa nivå består av de s.k. vitala värdena, värden som är knutna till livet som sådant. Här finns en fundamental skillnad mellan det ädla och det vulgära/gemena (det dugliga eller duktiga och det dåliga). Denna modalitet inkluderar alla känslor av liv, t.ex. känslor av hälsa och sjukdom och känslor av styrka och svaghet. Även vissa emotionella reaktioner som glädje och sorg, drift reaktioner som mod och ångest och impulser som hat och vrede, ingår i denna modalitet. Vitala värden formar en helt egen modalitet, de kan inte reduceras till någon annan form av värden. Många tidigare etiska teorier har gjort misstaget att ignorera detta faktum.

En tredje nivå innehåller andliga värden, som skiljer sig från de vitala värdena. Andliga värden är skilda från den levda kroppen och omgivningen. De funktioner och akter i vilka de erfars är andliga känslor, andlig kärlek och (andligt) hat. De skiljer sig fenomenellt från andra typer av värden. Det finns tre grundläggande typer av andliga värden. För det första olika estetiska värden, t.ex. skön och ful. För det andra moraliska, etiska eller juridiska värden, rätt och orätt, vilka är oberoende av idén om en lag, idén om en stat och idén om ett samhälle på vilket staten vilar. Det rätta och det orätta är i synnerhet oberoende av all positiv lagstiftning. För det tredje en rad kunskapsvärden, t.ex. ren kognition av sanningen. Dessa värden söks av filosofin och vetenskapen. De känslo-tillstånd i vilka de andliga värdena erfars, t.ex. andlig glädje och sorg, uppträder utan förmedling. De framträder inte som tillstånd hos ett ego och den levda kroppen är inte ett (nödvändigt) villkor för deras uppträdande. Till denna modalitet hör även reaktioner som t.ex. tilltalande och icke-tilltalande, respekt och disrespekt, och andlig sympati.

Slutligen har vi på den fjärde och sista nivån skillnaden mellan det heliga och det oheliga. Denna modalitet skiljer sig skarpt ifrån de övriga. Den kan inte definieras vidare, men värdena handlar om "det absoluta". Modaliteten är helt oberoende av allt det som har betraktats som heligt av olika folk vid olika tidpunkter, t.ex. heliga ting, makter, personer, institutioner och liknande. De känslo-tillstånd som tillhör denna modalitet sträcker sig från salighet till förtvivlan. Tro, brist på tro, vördnad, dyrkan och analoga attityder är specifika reaktioner i denna modalitet. Den akt genom vilken vi ursprungligen erfar det heliga är emellertid en form av kärlek, vilket innebär att den med nödvändighet är riktad mot personer, eller någonting som har formen av ett personligt vara, oavhängigt vilket personlighetsbegrepp detta implicerar.

De olika värdena kan inte reduceras till varandra och det finns en rangordning mellan dem. Kommer de i konflikt, så bör vi realisera de högre värdena. Vid en konflikt mellan det angenäma och det rätta, bör vi t.ex. realisera det rätta. Rangordningen är a priori och den bygger varken på observation eller induktion.

Känslorna och Kärleken
Människan har av filosofer ofta definierats som ett förnuftigt djur och mänskliga känslor har betraktats som någonting blott subjektivt och som någonting som står i motsats till förnuftet. Scheler är kritisk till detta. För honom är det människas "hjärta", känslornas och kärlekens säte, snarare än förnuftet som utgör essensen i människans existens. Samtidigt är känslorna inte någonting blott subjektivt, hjärtat har en egen logik. Det är med hjälp av våra känslor, våra värderingar och våra preferens-akter vi erfar den objektiva världen av värden.

Kärleken intar en särställning bland känslorna. Den tillhör de spontana akterna och är inte ett reaktionsfenomen, likt begär eller hämndkänsla, där vi endast reagerar på något. Den är inte en affekt, som ilska och raseri, och inte ett känslotillstånd. Till skillnad från de uppfattningar av kärleken som menar att den förblindar, menar Scheler att den tvärt om är grunden till all äkta objektivitet; kunskapen förutsätter kärlek snarare än tvärt om. Genom kärleken öppnar sig människan för det värdefulla, genom kärleken frigör hon sig från egoistiska, störande, kroppscentrerade bindningar, och uppnår objektivitet.

Enligt Scheler är kärleken inte enbart en reaktion på erfarenheten av faktiskt föreliggande värden, utan rör sig i riktning mot möjliga högre värden. Kärleken söker efter nya högre värden hos den älskade, den eftersträvar en utvidgning av erfarenhetsfältet, överskrider faktiskt erfarna värden och blottlägger nya värden. Kärleken är den enda akt som gör detta. Den följer inte efter värde-känslor och preferenser, utan rör sig framför dem som en pionjär och guide. I denna mening är kärleken kreativ, även om den inte skapar de eviga objektiva värdena.

Ibland talar man om flera olika typer av kärlek som riktar sig mot olika typer av föremål, t.ex. skönhet, kunskap, eller konst. Man kan t.o.m. tala om kärleken till ting, såsom en måltid. Det här är emellertid inte en äkta form enligt Scheler. Äkta kärlek är kärleken till en person. Att älska en person innebär inte att denna person tillfälligtvis uppväcker vissa behagliga känslor eller att hon faktiskt är beskaffad på ett visst sätt; det innebär inte att älska några tillfälliga egenskaper hos personen, så som begåvning, charm, eller hänsynsfullhet. Sådana egenskaper kan visserligen vara värdefulla, men kan samtidigt förloras utan att därmed kärleken upphör. Att älska en person innebär däremot att älska henne som bärare av värden. I denna mening är kärleken absolut och osjälvisk. Den objektifierar inte och utnyttjar inte den älskade som medel. Samtidigt leder den till en mer djupgående tillfredställelse. Kärlek (och hat) utgör den högsta nivån av vårt intentionala emotionella liv. Därför skulle etiken nå sin fulländning om man kunde upptäcka kärlekens (och hatets) lagar.

Till toppen