Peirce, Charles Sanders 1839-1914

Biografi
Amerikansk filosof, logiker, fysiker och kemist. Son till en matematik- och astronomiprofessor vid Harvard. Studerade vid Harvard. Efter bl.a. kemistutbildning 1863 började han arbeta som kemist vid Harvard och som fysiker vid det amerikanska kust- och lantmäteriet. I början av 1870-talet deltog han i en filosofisk diskussionsklubb, som han hade varit med att skapa. Flera framstående vetenskapsmän och filosofer deltog i klubben, däribland Wiliam James, som också var nära vän med Peirce. 1879-1884 innehade han en tjänst som lektor i logik vid Johns Hopkins-universitetet i Baltimore, där han bl.a hade Royce, Dewey och Vebleu som elever. Peirce avskedades kort efter det att han skilts från sin första hustru Melusina Fay, sannolikt till stor del p.g.a. att han redan innan skilsmässan hade haft en affär med fransyskan Juliette Froissey, någonting som uppfattades som en skandal. Sedermera förlorade han även sin anställning vid kust- och lantmäteriet och han innehade aldrig någon mer akademisk tjänst efter detta, utan tvingades livnära sig på att hålla föredrag och skriva artiklar till tidskrifter och uppslagsverk. 1890 erhöll han ett arv och drog sig tillsammans med Juliette tillbaka till lantegendomen Arisbe i Milford, Pennsylvania, där han bodde fram till sin död 1914. Peirce dog i cancer. Peirce blev aldrig färdig med något större verk, utan hans filosofi finns samlad i ett stort antal artiklar, delvis utgivna efter hans död. Bland artiklarna märks bl.a. "Questions Concerning Certain Faculties Claimed for Man" Journal of Speculative Philosophy 1868 (Sju frågor rörande vissa förmågor som brukar tillskrivas människan), "The Fixation of Belief" Popular Science Monthly 1877 (Att fixera tro), "How to Make Our Ideas Clear" Popular Science Monthly 1878 (Hur våra idéer kan göras klara), "The Architecture of Theories" The Monist 1891 (Teoriers arkitektur), "The Doctrine of Necessity Examined" The Monist 1892 (Kritik av Nödvändighetsdoktrinen), "The Law of Mind" The Monist 1892 (Själslivets lag), "Evolutionary Love" The Monist 1893 (Evolutionär kärlek), "What Pragmatism is" the Monist 1905 (Vad pragmatismen är).

Metafysik
Enligt Peirce så existerar det en verklighet som är oberoende av människor och människors tänkande, :"det verkliga [är]... det vars egenskaper är oberoende av vad någon tänker att de är." Verkligheten är likväl nära sammankopplad med vår kunskap om den och de begrepp som vi använder för att beskriva den. Att tala om en verklighet som det i princip är omöjligt att få kunskap om är meningslöst. Peirces metafysik kan tolkas som en form av realism, själv talar han ibland om objektiv idealism. Med det menar han att medvetandet eller anden i någon mening föregår materian eller det fysiska. Den psykiska lagen är primär, den fysiska avledd :"materien är ande som försvagats genom att ingrodda vanor blivit till fysiska lagar."

En central aspekt av Peirces metafysik är hans begrepp Förstahet, Andrahet och Tredjehet, vilka återfinns i varje logisk teori. Den triadiska struktur som begreppen ger uttryck för återkommer också inom andra områden av Peirces filosofi. De tre begreppen har motsvarigheter i Peirces logik, teckenlära, kunskapsteori, evolutionslära och lära om själen.

"Förstahet är begreppet för varat eller existerandet såsom oberoende av allting annat. Andraheten är begreppet för varat såsom relaterat till eller reagerande på någonting annat. Tredjeheten är begreppet för den förmedling varigenom ett första och ett andra bringas i relation till varandra....

Ifall tingens ursprung betraktas i sig självt och såsom icke ledande till någonting, innehåller det förstahetens idé; tingens ändamål innehåller Andrahetens idé, och förmedlingsprocessen däremellan innehåller Tredjehetens idé.

En filosofi som lägger stor vikt vid idén om det Ena är som regel en dualistisk filosofi, där Andrahetens begrepp ägnas överdrivet stor uppmärksamhet. Ty detta Ena inbegriper visserligen Förstahetens idé, men det är alltid det andra i förhållande till en mångfald som icke är ett.

Eftersom variation är slumpmässighet och slumpmässigheten innebär förnekelse av varje Andrahet, så utgöres den viktigaste komponenten i idén om de Många av begreppet förstahet.

Inom psykologin är Känsla Första, Reaktionsförnimmelser Andra, allmänbegrepp Tredje eller förmedling. Inom biologin är idén om lekfulla avvikelser Första, ärftlighet Andra, och den process, varigenom tillfälligheter fixeras, Tredje. Slumpen, tillfälligheten är Första, Lagen är Andra, tendensen till vanebildning Tredje. Själsliv är Första, Materia är Andra, Evolution är Tredje."

Logik
Enligt Peirce finns det tre olika typer av logiska slutledningar: deduktion, induktion och abduktion, vilka utgör vetenskapens grundläggande metoder att inhämta och strukturera kunskap.

Deduktionen är den enda slutledningsform som normalt betraktas som giltig. En deduktiv slutledning är en slutledning där slutsatsen följer med nödvändighet ur premisserna, om premisserna är sanna, så måste också slutledningen vara sann. Deduktiva slutledningar används för att klargöra logiska relationer mellan premisser och slutsats och för att härleda konsekvenser ur hypoteser, men kan aldrig ge oss någon ny kunskap.

Induktionen kan användas för att kontrollera en hypotes genom att konfrontera dess konsekvenser med erfarenheten. Induktionen innehåller en frekvenskvot och är ett sätt att sluta sig till det allmänna från det enskilda.

Abduktionen är operationen att anta en förklarande hypotes och intar en särställning i Peirces filosofi. Den har följande form:

"Ett överraskande faktum, C, observeras;
men om A vore sant, så skulle det vara en självklarhet;
följaktligen finns det skäl att anta att A är sant."

Abduktionen är därmed framför allt den operation som kan ge oss ny kunskap. Slutsatsen följer dock inte med nödvändighet ur premisserna, utan har snarare karaktären av en felbar hypotes, eller en rimlig gissning.

Abduktionen som slutledningsform är nära sammankopplad med Peirces pragmatism (se nedan).

Pragmatism
Peirce är kanske mest känd för sin pragmatism (senare benämnd pragmaticism för att skilja den från andra formuleringar av pragmatismen). Peirce omtalar pragmatismen som en logisk princip, regel eller maxim och det är uppenbart att den intar en central ställning i hans filosofi. Så här formulerar han principen: "tänk efter vilka verkningar som möjligen kan ha praktisk betydelse och som vi anser att objektet för vår uppfattning har. Då utgör vår uppfattning om dessa verkningar hela vårt begrepp om objektet i fråga." En annan formulering lyder: "Att besinna vilka de praktiska verkningarna är, vilka vi anser kunna framkallas genom objektet för vårt begrepp. Begreppet för alla dessa verkningar är den fullständiga bestämningen av objektet i fråga."

Den pragmatiska principen kan belysas utifrån Peirces teorier om tänkandets och forskningens syfte och trons och tvivlets natur. Tänkandets och forskningens enda syfte är att skingra tvivel, vilket är ett tillstånd av obehag och missbelåtenhet, och att fixera tro, vilket är ett tillstånd av lugn och belåtenhet. Tron eller övertygelsen har tre egenskaper: den är medveten, den stillar den irritation som ett tvivel orsakat och den grundlägger en vana i vår natur. Övertygelser som inte skiljer sig åt med avseende på vilka vanor de ger upphov till är i själva verket inte olika övertygelser utan identiska, även om de kan skilja sig åt med avseende på hur de uttrycks. "Vi kommer sålunda fram till det handgripliga och praktiska som roten till varje verklig tankedistinktion, hur subtil den än må vara; det finns inte någon skillnad hos meningen som är så fin att den skulle bestå i någonting annat än en möjlig olikhet i praktiskt handlande."

Vad innebär då den pragmatiska principen litet mera konkret? Vad menar vi t.ex. med att kalla en sak hård? Enligt Peirce så menar vi därmed ingenting annat än att den inte kommer att repas av många andra substanser. På samma sätt förhåller det sig med tyngd. Att säga att en kropp är tung betyder helt enkelt att den i frånvaro av motsatta krafter kommer att falla. Någonting annat menas inte därmed.

Som ett komplement till den pragmatiska principen diskuterar Peirce tre "tankeslipande satser", vilka han menar "vässa[r] eggen på den pragmatiska grundsatsen."

1. Nihil est in intelluctu quod non prius fuerit in sensu. Ingenting finns i intellektet som inte dessförinnan har varit i sinnet, dvs. i varseblivningen. Med "intellectus" menar Peirce vilken föreställning eller art av kognition som helst. Med "in sensu" menar han ett perceptuellt omdöme, dvs. ett omdöme i form av varseblivning, vilket är själva utgångspunkten och den förnämsta principen för allt tänkande.

2. Perceptuella omdömen innehåller generella element, såtillvida att man kan härleda universella satser från dem. Perceptuella omdömen innefattar redan en tolkning och klassificering. Peirce nämner gestaltväxlingar som ett exempel på denna sats, fenomenet visar att perceptet redan är tolkat på det ena eller det andra sättet.

3. Abduktiv slutledning övergår mjukt i perceptuellt omdöme, utan att någon skarp demarkationslinje finns däremellan, vilket innebär att perceptuella omdömen nästan är samma sak som abduktiva omdömen. Den enda skillnaden mellan dem är att en abduktiv impuls kan ifågasättas och förnekas, medan detta inte är fallet med det perceptuella omdömet. Skillnaden är dock inte stor, eftersom vad som idag är ofattbart för oss, imorgon kan vara fattbart. Därför händer det också att abduktioner av misstag klassificeras som varseblivningar.

Här kan vi se hur pragmatismen knyts samman med abduktionslogiken. Pragmatismen är abduktiv logik och dess grundsats är denna:

"Elementen i varje begrepp inträder i det logiska tänkandet genom varseblivningens port och gör sin sorti genom den meningsfulla handlingens port; och vad det än må vara som inte kan uppvisa giltigt pass vid bägge dessa portar, så måste det arresteras såsom icke auktoriserat av förnuftet."

Kunskapsteori
Peirce är fallibilist och hävdar att all kunskap är felbar och osäker. Det finns ingen kunskap som är absolut ofelbar. Han menar ändå att forskningssamfundet i det långa loppet kommer att närma sig sanningen tack vare samarbete, gemensamma vetenskapliga undersökningar och kritisk dialog. Sanningen är just resultatet av en oändligt fortskriden forskningsprocess. "Den åsikt som är ödesbestämd att bli godtagen i sista omgången av alla forskare är vad vi menar med sanning och det objekt som representeras i denna åsikt är det verkliga." Peirce tycks därmed också tänka sig att det kunskapsteoretiska subjektet snarare är forskningsgemenskapen än den enskilde individen. Han för in en social dimension i kunskapsprocessen.

Peirce menar att både empirismen och rationalismen är otillräckliga för att redogöra för kunskapens natur. All kunskap härrör visserligen från erfarenheten, som vi har sett, men erfarenheten innehåller redan generella element.

Huvuddragen i Peirces kunskapsteori kan sammanfattas i sju punkter som handlar om människans förmågor.

För det första: Vi har inte förmågan att, genom ordinär reflektion över någon kognition samt oberoende av någon som helst föregående kunskap och utan att resonera utifrån tecken, rätt bedöma om den kognitionen har bestämts genom någon tidigare kognition eller om den är omedelbart relaterad till sitt objekt. Med andra ord saknar vi förmåga att intuitivt skilja intuitioner från andra kognitioner. Med en intuition menar Peirce en sådan kognition "som icke bestämmes genom någon föregående kognition om samma objekt och som följaktligen bestämmes sådan som den är genom något som befinner sig utanför medvetandet" och är nästan detsamma som "en premiss som själv inte är någon slutsats".

För det andra: Vi besitter inte något intuitivt självmedvetande. "Med termen självmedvetande åsyftas... kunskapen om oss själva; inte blott och bart någon uppfattning om medvetandets subjektiva villkor, utan insikt i vårt personliga själv. ...det självmedvetande som här åsyftas innebär... förtrogenhet med mitt privata själv. Jag vet... att jag existerar, och inte bara att jaget existerar." Självmedvetandet måste därmed skiljas från medvetandet i allmänhet och den rena apperceptionen. Rent generellt argumenterar Peirce emot olika former av subjektsfilosofi som tar sin utgångspunkt i subjektet.

För det tredje: Vi besitter inte intuitiv förmåga att skilja mellan de subjektiva elementen i olika typer av kognitioner. De subjektiva elementen är sinnesrörelser hos självet varigenom en kognition blir föreställd (t.ex. drömmar, fantasier, uttänkande, tro) och måste skiljas från de objektiva elementen som är det som föreställs eller som vi är medvetna om. Vi har t.ex. ingen förmåga att intuitivt uppfatta skillnaden mellan att se en färg och att föreställa oss den (även om skillnaden givetvis är stor).

För det fjärde: Vi äger ingen förmåga till introspektion, all vår kännedom om den inre världen är härledd från iakttagelse av yttre fakta. Med introspektion menar Peirce "direkt varseblivning av den inre världen, men inte nödvändigtvis en varseblivning av den såsom inre." Introspektionen är inte heller nödvändigtvis intuitiv. Peirce vänder sig t.ex. emot uppfattningen att emotioner enbart skulle vara någonting inre, varje emotion är en predikation rörande något objekt.

För det femte: Vi kan inte tänka utan tecken. Allt tänkande måste nödvändigtvis ske genom tecken. Det här innebär också att tänkandet inte kan försiggå i en tidpunkt utan måste ha tid på sig, dvs. att varje tanke måste tolkas inom en annan tanke och rikta sig till någon annan person.

För det sjätte: Ett tecken kan inte ha någon mening, ifall det genom sin definition är ett tecken för någonting som det är absolut omöjligt att få kunskap om. Vetbarhet och vara är enligt Peirce synonyma begrepp och metafysiskt sett ett och detsamma. Okunnighet och misstag kan endast betraktas som korrelativ till verklig kunskap och sanning, begreppet "icke" i "icke-vetbar" är i själva verket inte något riktigt begrepp, utan en rent synkategorematisk term. Vi har inget begrepp om det absolut ovetbara, eftersom ingenting sådant förekommer i vår erfarenhet och eftersom vi erhåller alla våra föreställningar genom abstraktioner och kombinationer av kognitioner som först förekommer i erfarenhetsomdömen.

För det sjunde: Slutligen finns det ingen kognition som inte bestäms genom någon tidigare kognition, eftersom den då skulle vara absolut ovetbar, vilket strider mot antagandet att en kognition existerar blott i den mån den är känd.